MASKINERNA ÄR IGÅNG
18 FEBRUARI 2022 – 6 MARS 2022
Med utställningen Maskinerna är igång flyttar Havremagasinet tillfälligt ut ur sina lokaler i garnisonsområdet och intar stadskärnan i Boden. Butikslokaler och skyltfönster längs med Kungsgatan och Drottninggatan aktiveras av installationer, video och måleri. Ytterligare verk kan upplevas vid Kungsbron, Kvarnängen och den ikoniska utomhusscenen Örat. Konsten blandas därmed upp och möter sin publik i vardagen.
Utställningen uppmanar oss att fundera på vad arbete innebär idag och hur det relaterar till staden, samtiden och inte minst frihet. Vi blir varse hur de materiella förutsättningarna på en plats, tillsammans med kropparna som bebor den och arbetar i den, skapar både lokala och globala förbindelser över tid och rum. Liksom delarna i ett maskineri i ständig rörelse verkar allting hänga ihop.
Bilden av maskineriet kan delvis tänkas härstamma från industrialismen och den typ av arbete som växte fram då. Från att till en början ha varit något främmande, införlivas så småningom maskinen i vardagen och blir en hjälpreda och tidssparare. Tåg, spårvagnar och bilar blir symboler för effektivisering och bär på ett löfte om mer fritid, även om risken att helt bli ersatt av en maskin på arbetet ständigt är överhängande. Kroppen som maskin, särskilt i relation till arbete, har en lång historia och återkommer på olika sätt i utställningen. Petra Hultmans Arbete i hemmet tar fasta på hemmets repetitiva koreografi och den stora mängd obetalt arbete som framför allt utförts av kvinnor, både historiskt och idag. Genom att projicera verket ut mot gågatan mitt i centrum förs här det privata ut i offentligheten.
De historiska socker- och kolindustrierna i Skåne är centrala för en serie verk av Kalle Brolin där Bedevisan ingår. I serien står det slitsamma och tunga arbetet i fokus, men det kopplas samman med kulturen som uppstår kring en grupp arbetare. Vare sig det är sånger, teateruppsättningar eller andra konstformer ger de uttryck för både frihet och underkastelse.
I filmen Isolator följer vi en porslinsfigur som skapats av en arbetare i porlinsfabriken under en rast. det är en trogen avbild bortsett från att han här sitter tankfullt och betraktar produkten istället för att arbeta.
Eyvind Johnsons berättelse Att erövra Norrbotten som i utställningen går att lyssna till under Kungsbron utspelar sig i Norrbotten någon gång mellan storstrejken 1909 och första världskrigets utbrott. Järnvägen, som väcker förundran hos huvudpersonen, möjliggör i berättelsen ett besök på sjukhuset i Luleå, men är i grunden är skapad för utvinningen av järnmalm. Erövringen kan syfta på resandet för den enskilda personen, men pekar också mot nyttjandet av naturresurser och arbetskraft i området.
I kontrast till de tekniska landvinningarna står den vardag som skildras i Lennart Nilssons reportage Barnmorskan i fjällen från 1945. Här får vi följa Siri Sundström som skidar fram i vinterlandskapet för att förlösa barn under enkla förhållanden. Yrket som ”jordemor” verkar drivas av en övertygelse snarare än att förtjäna sitt uppehälle, vilket är en bild som har dröjt sig kvar och skapar problem för dagens barnmorskor. Även inom kulturen finns en liknande inställning, där musiker som Suzanne Ciani tvingas finansiera sitt fria skapande genom kommersiella uppdrag.
Idag har maskinerna bytt skepnad och vi ser sällan ”en rökspyende stålhäst” såsom Johnson beskriver ångloket. Våra till det yttre enkelt utformade datorer och mobiler är istället kopplade till maskinerna i ett land utom synhåll som producerar de varor som sen skeppas tillbaka. Med detta byter också städerna skepnad. Theresa Traore Dahlbergs film Mikrocement som visas i Berlins lokaler handlar om nedläggningen av en arbetsplats i Degerhamn och vad det betyder för de anställda, men verket skapar också en länk till Ouagadougou där en ny cementfabriken har öppnat.
Att identifiera sig med arbetet kan leda till en kris, speciellt i en tid av distansering där länkarna som sträcker sig över det globala maskineriet är svårgripbara. Detta kan ge upphov till ett sökande. Frihetsförmedlingen, som lånar formen från en känd myndighet men med ett helt annat syfte, har tagit på sig uppgiften att vägleda personer till frihet. Genom blanketter, handledning och en frigörelseplan ställs invanda mönster på ända och frågan blir vad som är meningsfullt.
Frihet bygger inte på det maskinella, det mekaniskt sammanlänkande och evigt pågående. En stunds frihet innebär att vara helt självständig och frånkopplad, att tillfälligt höja sig över vardagen. Kanske är det just det som händer i Fikret Atays video Rebels of Dance där två pojkar befinner sig framför en bankomat. Det som börjar med trevande blickar och självmedvetenhet övergår snart i en stegrande sång. Pojkarna framför bankomaten är kurder i Turkiet och vet vad motsatsen till frihet är. I scenen tycks bankomaten, den ekonomiska apparaten och maktordningen ge vika för glädjen i den oväntade protestaktionen.
När stadens rum vänds utåt och sätts i rörelse får de oss att se saker i ett annat ljus. Maskinerna är då igång utan tvekan. I utkanten av utställningen, på utomhusscenen Örat spelas Suzanne Cianis The First Wave – Birth of Venus. Från scenen går det att blicka ut mot staden. Kanske går det till och med att se dess framtid eller åtminstone drömma sig bort och samla krafterna inför det stundande arbetet.
