Svarvargatan 2, SE-112 49 Stockholm +46 (0)8-651 84 26 info@filmform.com MORE

HIDE
IN SWEDISH

En hälsning till Bettan

La Primavera, Sandro Botticelli, 1482 (Uffizi Museum)

Jan Lindqvist, Göran du Rees och Carl Henrik Svenstedt minns Bettan von Horn

En hälsning till Bettan

Från Janne, Göran och Carl Henrik
Vid Minnesstunden på Rosendal 19 augusti 2020

I den grekiska mytologin finns föreställningen att De tre gracerna, Zeus fräna döttrar, en dag steg upp ur havet för att öka skönheten och visdomen på jorden. Den tredje av dem var för övrigt Thalia, de konstnärliga scenernas gudinna.

I den fria filmens mytologi finns föreställningen att De tre gracerna en dag i början av 70-talet stegade ut från Filmhuset och begav sig till de båda motståndsnästena FilmCentrum, skapat 1968 och Folkets Bio, 1973. Vi tror att Elisabet gick först, följd av Susanne och sen av Bettan som var den klokaste. De hette Reslegård, Branner och – von Horn.

Det var ett mycket modigt steg de tog. Inom den svenska filmen rådde fullt krig mellan progression och regression. Harry Scheins imperium hade börjat vackla, ansatt som det var av ett myller av småfilmare, ungefär som Gulliver hos Liliputtarna. Det var en ny tid som bröt in, och bröt upp de stora oligopolen. Den kom med nya instrument för filmen, lättrörliga lättsynkade kameror, video, och sen det digitala. Den kom med välutbildat folk från de nya filmskolorna. Och nu fanns alltså två smarta innovatörer inom exploateringen och distributionen av det som i själva grunden var ett nytt medium, den folkliga filmen. Alltså FilmCentrum/Folkets Bio.

Detta utlöste en viss fanflykt från Filmborgen på Gärdet – själve Ingmar Bergman skickade sina två Fåröfilmer till anarkisterna. Men även så var det farligt att välja fel sida (Bergman drog snart tillbaka sina filmer). Idag kan ingen föreställa sig med vilka Lukasjenka-metoder som Scheins Filminstitut undergrävde och stoppade utbrytare, ekonomiskt och i karriären. Och det var på riktigt.

De tre gracerna kom med ett uppsatsprojekt från filmvetenskapen. Titeln var talande: ”Kan den progressiva filmen överleva?” Men det hela tog en oväntad vändning. Studierna blev aktion. Samtliga tre anslöt sig till filmrörelsen. De skulle ägna sina yrkesliv åt att se till att den progressiva filmen inte bara kunnat överleva. Tvärtom har den lett en utveckling inom konstarten som ingen hade förutspått. Utom de dåraktiga ungdomarna i källaren på Kungsholms torg.

Utan det perspektivet kanske man inte fullt ut kan förstå Bettan von Horns och de andra systrarnas insats. I 39 år höll hon själv ställningarna. 39 år… Vi som varit med kan ju se att bakom henne stod en faktiskt enastående kvinnolinje, medarbetare och utövare. Gunnel Lindqvist, Lena Wallfelt, Helen Karlsson, Stefania Lopez… En lång rad namn som vi hoppas nån gång ska hedras i sin fulla rätt. Förebilden för De tre gracerna finns ju redan vackert målad av både Rafael och Botticelli.

I själva verket är det kanske så att det varit Bettan och hennes medsystrar som svarat för själva kontinuiteten i den här utvecklingen? De tre höll ställningarna, medan vi musketörer fäktade och larmade mot både väderkvarnar och verkliga monster därute vid barrikaderna. Men vi ska heller aldrig glömma vilket fint kamratskap som växte fram i och kring den här rörelsen. Hur mycket glädje det finns i rätten – och konsten – att göra motstånd! Det är så vi vill vi hedra Bettan och tacka för de här 39 åren.

– Jan Lindqvist, Göran du Rees och Carl Henrik Svenstedt

IN SWEDISH

Till minne av Lars Arrhenius

Lars Arrhenius

Med anledning av Lars Arrhenius hastiga bortgång tillgängliggör Filmform hans oförglömliga film Mannen utan kvaliteter från 2003 i sin helhet.

Lars var en av de konstnärer som bjöds in att göra varsin film inom kortfilmsprojektet Sex vågade livet, initierat av CRAC – Creating Room for Art And Computing och producerat av Filmform. Det krävdes tålamod och uthållighet då hela projektet tog tre år att realisera. Lars hade det inte, tålamodet alltså. Innan finansieringen ens var säkrad hade han som en ivrig häst inför ett lopp, bränt av sin första idé som blev vad jag tror, hans första film – Elisabeth. Den bygger på en uppsjö porträtt av hans mormor, från litet barn till mycket gammal.

När finansieringen var säkrad och det var dags att producera filmerna inom Sex vågade livet så fanns redan ett färdigt manus till Mannen utan kvaliteter vilken realiserades i samarbete med Johannes Müntzing. Av de sex filmerna i serien anmäldes en för stötande innehåll – Mannen utan kvaliteter. En manlig tittare hade tagit illa vid sig över just skildringen av manssläktet och anmälaren såg det som grov diskriminering, dessutom på barntillåten sändningstid (gränsen går kl 21:00). Lars och jag fnissade mycket åt det allvarliga brevet från SVT. Någon uppföljning av anmälan blev det inte, förmodligen fnissade granskningsnämnden med oss.

På Filmform minns vi en konstnär som fortsatte att veckla ut och översätta sina offentliga utsmyckningsverk till filmer, och tvärtom. Fler filmer följde i det igenkännbara piktogram-formatet, med en mästerlig förmåga att kondensera livets stora och små händelser. The Street som gjorde sig bäst i loop och utvecklades till ett offentligt verk ser jag som rent symfonisk i sin cykliska form. Med sina många lager och detaljer går den bra att både se en liten bit av, se hela verket flera gånger om, liksom att efter många tittningar göra nya upptäckter. Senare gjordes verket Murmurs of Earth där Lars gjorde ytterligare en inzoomning så att bildspråket kretsade kring pixeln som minsta beståndsdel. Lika fullt och även här skildrades mänskliga processer i cykler mellan liv och död, från vaggan till graven. Med värme och humor och alltid med ett svart stråk. När Landstingets konstkonsulenter gjorde research på Filmform för att på prov placera videokonst i sjukvårdens olika väntrum var The Street en favorit. Men när det upptäcktes att Liemannen gick fram och åter i ett rum i fem sekunder blev det stopp – detta gick inte att visa i väntrummet på akuten på ett stort sjukhus.

Lars konst kan tyckas folklig och bred men strök aldrig medhårs. Det fanns alltid en sträv sida, en avigsida med öga för det plumpa. Livets storhet och ändlighet i samma ask. Så många gånger har hans verk satt denna punkt. Nu har hans liv ändats, alldeles för tidigt, och en konstnär med många kvaliteter har lämnat oss. Tankar med värme i sorgens tid till Lars familj.

– Anna-Karin Larsson & personalen på Filmform

IN SWEDISH

Dan Backman om Signature Women

MY NAME IS OONA, Gunvor Nelson

IN SWEDISH

Anna-Karin Rasmssons OMSORGEN på Cecilia Hillström Gallery

Omsorgen, Anna-Karin Rasmusson

Trots den pågående pandemi finns det fortfarande möjlighet att se Anna-Karin Rasmussons utställning OMSORGEN på Cecilia Hillström Gallery som förlängts till den 8 april. Galleriet tar nu emot individuella besök mot föranmälan på mail eller telefon.

Anna-Karin Rasmusson, OMSORGEN

We are pleased to share with you a summary of Anna-Karin Rasmusson’s first solo show at the gallery. In OMSORGEN Rasmusson delves into the different aspects and perspectives of caring. A video work is projected directly on the floor in the gallery room surrounded by a scenography of rough walls and video projections in a site-specific installation. Through the multi-layered projections, Rasmusson explores alternating roles of taking care of and to be taken care of. Read more about the exhibition here.

The exhibition have been extended to 8 April and is open by appointment. Feel free to book a private viewing at the gallery Tuesday–Friday – please email or call us.

IN SWEDISH

Eivor Burbeck i DN Kultur

Iris, Eivor Burbeck, 1951

Dagens Nyheters konstkritiker Birgitta Rubin skriver om Eivor Burbeck och grupputställningen Teckentecknaren som just nu visas på Konsthallen Mint fram till den 25 april.

IN SWEDISH

Psychic nominerad till Guldbaggegalan

Psychic, Tova Mozard, 2019

SHOW ARCHIVED NEWS