Svarvargatan 2, SE-112 49 Stockholm +46 (0)8-651 84 26 info@filmform.com MORE

HIDE
IN SWEDISH

Iréne Berggren – om Rut Hillarp och De vita händerna

De vita händerna, Rut Hillarp

Curatorn, kritikern och fotohistorikern Iréne Berggren är dubbelt aktuell, både med ett filmprogram i visningsserien FILMFORM RE:VIEW som visas den 30 oktober. Liksom även med en fördjupande text om Rut Hillarp, Lotta Antonsson och Tom Benson i en ny artikel i Tidskiften Verk. Ta tillfället att stifta bekantskap med bildkonstnären och poeten Rut Hillarp vars film De vita händerna går att se i sin helhet på Verk i ett samarbete med Filmform.

IN SWEDISH

Anna-Karin Larsson tilldelas 2019 års Dynamostipendium

Anna-Karin Larsson. Fotograf: Andreas Bertman

Vi gratulerar Filmforms verksamhetsledare, Anna-Karin Larsson, som i år tilldelas Konstnärsnämnden Dynamostipendium för 2019!

Bildkonstnärsfondens motivering lyder:

“Anna Karin Larsson har genom sitt enträgna arbete som Filmforms verksamhetsledare sedan år 2000, verkat för experimentfilm och videokonst i Sverige. Genom att vårda, arkivera och distribuera filmer, erbjuder Filmform konstnärer att dela och sprida sina arbeten. Det är en subtil och nästan osynlig struktur, samtidigt som den är otroligt behövd och viktig för den konstnärliga sektorn. Den rörliga bildens historia i Sverige har genom Anna Karin Larsson och hennes kollegor på Filmform funnit en plats.”

Stipendiet delas ut torsdagen den 12 september, kl 16.30 i Konstnärsnämndens lokaler på Maria skolgata 83 i Stockholm under Iaspis Öppna ateljéer.

IN SWEDISH

Essä: “En snöboll av sand” av Patrik Sjöberg

Omslag - Apropå Eric M.

Tidigare i vår släpptes Apropå Eric M. – monografin över Eric M Nilssons mångfacetterade filmproduktion sedd ur ett flertal skribenters utblickar och intresseområden. Filmform publicerar nu exklusivt filmforskaren Patrik Sjöbergs text ur antologin “En snöboll av sand: en personlig introduktion till Eric M. Nilssons filmer” som inleder boken. Antologin är utgiven av bokförlaget Trolltrumma.

En snöboll av sand
En personlig introduktion till Eric M. Nilssons filmer

En text om Eric M. Nilsson och hans filmskapande borde kunna inledas med den typ av fraser som är typiska för presentationer av framstående personer, att följande person inte behöver en närmare presentation därför att hen redan är så bekant för de allra flesta. Att detta inte är fallet i den utsträckning som det borde blir jag varse varje gång jag talar om, och ibland med Eric, om hans filmer. Så, ändå, motvilligt en kort presentation.
Nilssons bakgrund är spännande: han föddes i Bryssel i Belgien 1935 och kom till Sverige då hans familj flyttade hit 1951. En omställning som innebar, inte bara en geografisk och kulturell förflyttning, utan också ett nytt språk, något som skulle komma att bli centralt för Nilsson och som återkommer i många av hans filmer. Efter militärtjänsten tog sig Nilsson till Paris för att genomgå sin filmutbildning vid filmskolan IDHEC, där han studerade till spelfilmsregissör. Hans ursprungliga ambition var att göra spelfilm, inte dokumentärer. Efter utbildningen flyttade Nilsson tillbaka till Sverige igen där han försökte få göra spelfilm, men utan framgång. Så småningom hamnade han på Sveriges Television (dåvarande Sveriges Radio). Sveriges Television kom att bli en mycket viktig komponent för Nilssons skapande, och relationen till Lennart Ehrenborg, den dåvarande chefen för den nybildade dokumentärredaktionen, i synnerhet.
Under sin tid på Sveriges Television åtnjöt han en kreativ frihet som idag vore otänkbar. När Nilsson säger upp sig från Sveriges Television 1967 för att bli frilansande filmare, finns redan ett etablerat samarbete med Ehrenborg på dokumentärredaktionen, som också skulle komma att bli hans huvudsakliga uppdragsgivare under de decennier som följde. Resultatet är en lång filmografi, under ett tidsspann på omkring 60 år har Eric M. Nilsson gjort väl över hundra filmer. En del har aldrig visats, andra har visats endast en eller ett fåtal gånger, ytterligare andra lite mer frekvent. I filmkretsar åtnjuter dock Nilsson stor beundran och erkännande och har gjort så länge. Hans filmer har varit föremål för flera retrospektiver och även en internationell filmvenskaplig konferens.
Genom att hans filmer i huvudsak gjorts för och visats på Sveriges Television, har Nilssons verk i huvudsak blivit en nationell angelägenhet, vilket är synd. Att det finns ett internationellt intresse för denna typ av filmer råder det inget tvivel om. Då Sveriges Television 2008 gav ut en dvd med ett fint urval av hans filmer gjordes detta utan möjlighet till textning på engelska, eller franska, vilket i mina och många andras ögon var ett fatalt misstag. Denna dvd är sedan länge slutsåld och utgången. En nyutgåva av denna box, denna gång med texter för en internationell publik, vore inget mindre än en stor kulturgärning.

Vad är då en typisk Eric M. Nilsson-film? Hur kan man identifiera en sådan? Vari i ligger storheten och lockelsen? Det är svårt att säga av flera skäl. De är ju dels så många och löper över en så lång tidsperiod. De är också så väldigt varierade i vad de handlar om. En del är bara några få minuter långa, andra drygt en och en halv timme. Går det genom att studera filmens formella och estetiska egenskaper, vad gäller val av kamerainställningar, klipptekniker, musikval komma fram till något rimligt och värdefullt? Kanske. Eller bör man söka i filmernas innehållsmässiga stoff, dess tematik, dess retoriska organisation, dess historiografiska och filosofiska ställningstaganden? Förmodligen. Jag roar mig ofta med att göra båda med ständigt nya resultat. Att säga något konklusivt och summerande som skulle sammanfatta det typiska med Nilssons filmer är lite som att försöka krama en snöboll av sand, så fort du släpper greppet är det sand igen. Det är fantastiskt.

Nilssons filmer beskrivs ofta som essäfilmer, vilket flera texter i denna volym instruktivt visar. Det bör samtidigt påpekas att en god portion av Nilssons filmer är mer konventionella än så. Läser du denna text är du förmodligen en person som i någon mån redan är bekant med essäbegreppet, såväl det litterära som det filmiska. Det har under senare år kommit ut flera böcker i ämnet och en konsensus kring vad en essäfilm är håller på att formas på ett tydligare sätt, liksom den kanon av filmer från vilken många exempel hämtas. Själva begreppet verkar ha genomgått en förändring, eller förskjutning, från att ha varit ett mer processinriktat begrepp, där sökandet efter nya former för undersökningar var centrala, till att idag bli ett allt mer deskriptivt begrepp där filmerna fungerar likt en relativt sammanhållen subgenre till dokumentärfilmen med betoning på första-personperspektiv och lyriska och metafilmiska inslag. I denna uppsjö av texter där de flesta strävar efter att få fatt i vad de anser är svårfångade aspekter i dessa filmer, återfinns mycket få kritiska texter. Diskursen kring essäfilmen är nästan odelat positiv, där den inkännande välviljan till formen blir ställvis närmast svärmisk, med upphovspersonen som upphöjd auteur. Det är som om det stod med förtjust blyerts mellan raderna ”om bara all film vore så här.” Här bör Hito Steyerls inlägg i debatten nämnas Steyerl noterar hur grepp som en gång var sökande och reflexiva nu stelnat till en förutsägbar oförutsägbarhet, till genre. Jag nämner detta här för att jag anser att Nilssons filmer hade kunnat anföras som exempel för Steyerl att sympatisera med. Jag misstänker att Steyerl har rätt, de filmer som idag refereras till som essäfilmer är enligt denna skribent ofta fyllda med en viss typ av lyriskt anstrukna intimiserade vändningar och audiovisuella klichéer. Eric M. Nilssons filmer saknar denna inställsamhet. Hans filmer är inte en ”feel good-genre”.

Det finns i många av hans filmer, dock inte alla, en organisk och lekfull samtalston trots ibland mycket svåra ämnen, språkfilosofiska, historiska eller personliga. Detta gäller inte bara de filmade samtalen i sig som enskilda element, utan även hur Nilsson sedan arbetar med dessa samtal som råmaterial i klippningen för att skapa en annan, större, mer abstrakt röst för filmen som helhet. Här spelar också Nilssons egen röst en särskilt viktig roll. Eric M. Nilssons röst är omisskännlig, som David Attenboroughs eller Werner Herzogs. Jag skulle kunna identifiera den på ett ögonblick och jag kan frammana den för mitt inre när jag vill. Hans röst är kanske den röda tråden trots allt, i såväl överförd som konkret bemärkelse. Det framgår då vi får höra Nilsson delta i de samtal som förs i filmerna, till exempel i samtalet med sin mor i Dubbla verkligheter (1995), men kanske ännu tydligare i hans berättarröst. Den säregna intonationen, den lätta brytningen, den något ironiska satsmelodin i kombination med det direkta språket och det oväntade och lekfulla ordvalet skapar en dynamisk lyssnarsituation för åskådaren.
Men Nilssons stil är så säregen att den går att höra även i de filmer där Nilsson inte själv läser berättarrösten (Kameliapojken [1983], Brutal [1980]). Vi kan, så att säga, höra Bach oavsett solist. Språket är centralt. I många av Nilssons filmer tilltalas, eller adresseras, vi som åskådare på ett sätt som vi sällan möter. Personer som pratar är, som vi alla vet, ett av de vanligaste strukturerande elementen i nästan all dokumentärfilm: från naturfilm, till historiska filmer och undersökande journalistiska verk. Vad som utmärker många av dessa samtal, intervjuer och berättarröster, är hur konventionsstyrda de är. Till exempel så har en dokumentär om svarta hål i rymden nästan identiska talande subjekt som en dokumentär om den moderna kapitalismens uppkomst. Så inte i Nilssons filmer. Här möter åskådaren förvisso också mängder med personer som samtalar (talande subjekt), men på ett nytt eller annorlunda sätt och detta förändrar allt.
Många av de samtal vi möter i Nilssons filmer är fyllda med vad som vid en första anblick kan te sig som redundant material, dvs. den typ av samtal, eller del av samtal, som normalt blir bortklippt eller som man försöker styra bort ifrån i en intervjusituation. Vi får se människor som tvekar, säger fel saker, blir tysta, tappar tråden eller plötsligt tar samtalet i en annan riktning. Den franska teoretikern Roland Barthes talar om la grain de la voix dvs. alla de saker som ryms i rösten men som inte är språkliga i en lingvistisk bemärkelse: Klasstillhörighet, dialekt, talfel, förkylning, rökare, ålder, etc. Då jag tittar på Nilssons filmer, lyssnar till hans röst, är jag hela tiden på helspänn på denna extralingvistiska dimension, vad Nilssons ovanliga röst döljer, och vad den inte kan dölja. Kanske blir detta som tydligast i de så typiska audiovisuella tautologier som återkommer i hans filmer: Där berättarrösten namnger och beskriver precis det som bilden visar och därmed blottlägger begränsningarna i språkets relation till bilden och filmmediets audiovisualitet. Denna delvis ironiska strategi, denna lek, tilltalar mig och inkluderar mig i den process, den undersökning som många av filmerna utför. Leken är ofullständig utan mitt villiga deltagande som åskådare, och Nilsson verkar veta det.

Alla har inte alltid gillat Nilssons filmer. 1968 gjorde Nilsson En skola, en kritisk granskning av pedagogiken på Kristofferskolan i Bromma, i ett dokumentärformat som tydligt avvek från samtidens föreställningar om objektivitet och sansade perspektiv. Kritiken lät inte vänta på sig. Nilsson blev anklagad för att inte fullt ut ha begripit hur det relativt unga tv-mediet fungerar eller insett vikten av att bibehålla en opartiskhet. Filmen diskuterades i dagspress på ett sätt som hans filmer inte kom att göra senare. Vad Nilsson själv tänkte om kritiken är svårt att veta, men han verkar inte ha blivit avskräckt, tvärtom.
Under åren som följer på En skola påbörjade Nilsson det som kom att bli ett livslångt projekt att med filmen som hjälpmedel undersöka filmens egna möjligheter och begränsningar, samtidigt som han tar sig an de teman han brinner för: Minne, historia, språk, bildfilosofi och svårigheten att hitta en plats här i världen. Ofta gör han alla dessa saker samtidigt, på Nilssons helt egna sätt; ledigt och lättsamt, men samtidigt mycket fokuserat och krävande. Man kan ibland märka en tydlig ömhet gentemot oss alla, i alla våra brister och tillkortakommanden, alla våra missförstånd, allt vi glömmer, allt vi hör fel och allt vi inte begriper men som vi inte riktigt vet att vi inte begriper. Hur kan vi människor förstå varandra överhuvudtaget? Vad är kommunikation? Vad är språket, om inte lika mycket en störningssändare som en förmedlare?
Andra gånger är det strängare. Ibland tycker man sig ana ett till misantropin angränsande tonfall. Då avhandlas istället tillvarons löje, alltings hopplöshet, samtidens historielöshet och vår kollektiva, till synes obegränsade, dumhet. Man kan lika gärna göra film. Men även då svärtan väser som värst erbjuds vi en livlina genom den lekfullhet och experimentlusta som hans filmer väldigt ofta genomsyras av – en blinkning genom blåtiran. Som åskådare är man ibland mycket tacksam för denna.

Jag går igenom mina anteckningar från många av filmerna och märker att jag blandat ihop dem i minnet genom åren. Det är kanske lätt gjort, inte i första hand för att de är så många utan för att filmernas titlar inte alltid vittnar om vilken av filmerna det är och vad de handlar om. Filmografin med dess lista av titlar fungerar lite på samma sätt som Walter Benjamins kulturkritiska fragmentsamling Enkelriktad gata, där det enskilda fragmentets titel i bästa fall har en tangentiell koppling till det följande innehållet. Titlar som jag var övertygad om hörde till en viss film, och som jag tyckte passade alldeles utmärkt där, visade sig tillhöra en helt annan film. Jag läser igenom titlarna på några av filmerna igen: Dubbla verkligheter; Vad som helst … till synes; Viktigt Viktigare Viktigast; Apropå ord som: kommunikation, begriplighet, makt, ensamhet; Vad tänker du på? Ingenting!, eller Det var en gång.

I filmen … jag såg! (2002), Nilssons lika kritiska som pessimistiska undersökning av människans behov av att skapa monument som minnesplatser och hur dessa kan tänkas inverka på en besökare, får vi höra två människor som till synes spontant samtalar och kommenterar det vi får se i filmen. Rösterna representerar inte någon auktoritet eller expertis på området, de verkar heller inte på något sätt förberedda på sin uppgift utan låter infallet, bilden framför dem och samtalets inre logik fungera som filmens berättarröst. Jag ser om delar av filmen och konstaterar att jag idag har större fördragsamhet med greppet än då jag såg filmen för drygt tio år sedan: ”Men så håll käft då någon gång!” står det i mina anteckningar. Vilket är helt i sin ordning, Eric M. Nilsson stryker inte någon medhårs. Med detta sagt bör han inte förstås som en provokatör, inget så banalt, mer som en uppriktig och osentimental betraktare som avviker från ämnet då tillfälle ges. Som ett led i detta arbetssätt undviks flera av de fallgropar som denna typ av filmer riskerar att ramla ner i: Den första innebär, som också kan gälla för all konstnärlig verksamhet, att han undviker kardinalsynden att bli övertydlig, dvs. att visa eller säga för mycket. Denna befriande brist på övertydlighet bör nog också förstås i relation till den relativa oberäknelighet, såväl tematisk som dramaturgisk, som åskådaren till många av Nilssons filmer har förmånen att uppleva. Den andra fallgropen som skickligt undviks, är att Nilssons filmer inte insisterar på sin egen relevans, den erbjuder snarare en möjlighet för den som är intresserad och har tid: Se det här om du vill, eller strunta i det.

I hans film Anonym från 1991 är tonträffen total. Nilsson utgår från ett (fingerat) fynd i en container på Artillerigatan i Stockholm. Han har hittat ett antal filmremsor, några bilder och andra överblivna objekt och presenterar dessa saker för Ernst-Hugo Järegård, Stig Larsson, en karaktär som kallas Professorn och jesuitprästen Rainer Carls, och låter dessa spekulera kring vad detta kan ha varit för person. Huvudpersonen frånvarande, men ändå närvarande, genom det kollektiva fantomporträtt som målas upp av de deltagande personerna. Samtalet växlar mellan en forensisk nyfikenhet med utgångspunkt i kvarlåtenskapen, och det djupt personliga; barndomsminnen av en slaktscen, föreställningar om vad vi alla lämnar efter oss, vad finns det egentligen i en bild? Oupphörligt spännande, underhållande och djupsinnigt.
Det är inget mindre än ett annat sätt att närma sig den dokumentära undersökningen av verkligheten (så som den nu är), lite från sidan, som om den endast visade sig i förlupna och obevakade ögonblick för den som har tålamod och viss talang. Nilssons filmer är viktiga på ett sätt som filmer som ofta kallas ”viktiga” inte är, med det menar jag att Nilssons filmer sällan (läs aldrig) har ett tydligt ärende att förmedla. Filmerna tar dock åskådaren på stort allvar, Nilsson betror oss om mycket, en förmåga att navigera grunda hav med hjälp av gamla kartor och samtidigt erbjuder han oss möjligheten att reflektera över detta.

Filosofen David Hume menade att det finns många ämnen som man helt enkelt inte kan begripa i sin ensamhet, det krävs en dialog, ett socialt sammanhang för att klarhet och insikt ska kunna uppstå. Utan att överdriva anser jag att Eric M. Nilsson upprättar en version av detta sammanhang genom många av sina filmer. Han etablerar hos oss tankar och känslor kring såväl svåra som (skenbart) enkla saker, men han lämnar oss inte ensamma med dessa tankar och känslor. Detta är ingen liten sak.

IN SWEDISH

Bokrelease! Åke Karlung – Experiment mot alla odds

Den efterlängtade boken om Åke Karlung är äntligen här! Nästa lördag, den 24 augusti, bjuder författaren Teddy Hultberg och Fylkingen in till release av Experiment mot alla odds: Boken om Åke Karlung med start kl. 19. Bland kvällens programpunkter visas ett urval av Karlungs filmer varav flera finns i Filmforms distributionskatalog.

Experiment mot alla odds: Boken om Åke Karlung av Teddy Hultberg

Sidor: 431
Språk: Svenska
Förlag: Gidlunds förlag
+ Blu-ray med 10 av Karlungs experimentfilmer
+ CD med nya aldrig tidigare publicerade ljudverk

“‘Experiment mot alla odds’ beskriver filmaren och gränsöverskridaren Åke Karlungs (1930-90) konstnärliga verksamhet under ett halvt decennium. Vi får följa en bana som ingen annans inom den öppna konstens labyrinter, och läsaren får möta en ny röst från marker vi trodde var genomtraskade många gånger om. Karlung var nyskapande inom animerad experimentfilm åren 196072.

Tio av hans främsta filmer är nu restaurerade till HD-kvalitet och ingår på bokens Blu-ray-skiva. Åke Karlung experimenterade under hela sitt liv med ljud, såväl till sina filmer som till egna textljudkompositioner. Bokens CD innehåller ett antal ljudverk aldrig tidigare utgivna på fonogram.

Karlung låg i frontlinjen vad gäller elektronisk ljudbearbetning och experimentell filmkonst; han var aktiv inom flertalet spjutspetsorganisationer som arbetade med konst & teknologi på 60-talet. Hans gränsöverskridande konstutövning sträcker sig från bildkonst över rörliga filmbilder till mysteriespel och installationer. Det här gör att Teddy Hultbergs närstudie av Karlungs konstutövning även ger oss ett nytt perspektiv, och en kritisk blick, på det öppna och djärva 60-talets konst, i ett klimat där Karlung ofta hade en vidare kulturell utblick än flertalet av sina kamrater i de kretsar han verkade. Hans konst förbinder en radikal kritik av förtryckande maktsfärer och inskränkta ideologier med en öppenhet gentemot österländsk filosofisk tradition.”

Författaren och forskaren Teddy Hultberg har ägnat mer än tio år åt att utforska Karlungs oeuvre i skrift, bild, musik och rörliga bilder. Hultberg har bakom sig flera detaljerade studier över besläktade konstnärskap som Öyvind Fahlström, Elis Eriksson och Erik Beckman.

IN SWEDISH

Jessica Faiss och Maria Friberg i Videogud symposium 2019

Videogud Syposium 2019 flyer

Videogud symposium 2019 med fokus på rörliga bilder i den offentliga miljön – inne som ute

Årets symposium äger rum på Slottsbiografen i Uppsala onsdagen den 5 juni kl. 10-16. Fri entré.

JESSICA FAISS – konstnär, om bl.a. verket Voyage på Citybanan, Stockholm
ALLT LJUS PÅ UPPSALA – om ljusfestivalen som lyser upp citykärnan
MARIA FRIBERG – konstnär, om bl.a. verket Rörd av livet, Karlskrona
SARI PALOSAARI – konstnär, om sin gestaltning vid Ingång 100, Akademiska sjukhuset, (föreläsningen är på engelska)
VISNINGAR av nya Ingång 100 vid Akademiska sjukhuset och Psykiatrins hus

Kom och ta del av spännande konstnärspresentationer och diskussioner om rörliga bilder i den offentliga miljön.

Videogud är ett samarbete mellan konst- och filmkonsulenterna inom Regionerna Gävleborg, Uppsala och Dalarna. Vi visar aktuell videokonst på 15 offentliga stationer i våra tre län och håller ett årligt symposium. I år är det Uppsalas tur att hålla i denna djupdykning den 5 juni.

Mer information kommer strax upp på vår webbsida: www.videogud.se
Och tills den nya webbsidan slutar krångla, får du gärna anmäla ditt deltagande till Louise Bown.

Varmt välkommen!

SHOW ARCHIVED NEWS