MY NAME IS OONA brukar räknas som en milstolpe i experimentfilmhistorien, och är ett tidlöst och ömt porträtt av barndomen och i synnerhet Nelsons dotter Oona. I ett kollage av närbilder på Oonas ansikte, när hon lekandes springer runt i mantel, skrattar eller rider i bländande solnedgång, sammanflätas med träd och mörka silhuetter, dubbelexponeringar, positiv och negativ film till en lyrisk och suggererad helhet med virvlande kameraföring. Det är ett expressivt bildberättande som interfolieras med Steve Reichs ljudupptagningar där han instruerar Oona till att rabbla veckodagarna och Nelsons egna ljudupptagningar av när Oona säger ”My name is Oona”, vilka Nelson genom loopar och överlagringar, briljant har processat till ett minimalistiskt ljudmontage.

RED SHIFT är ett slags familjedrama inspelat i familjehemmet i Kristinehamn där Nelson samt hennes dotter, mor och far spelar olika roller. Västernprofilen Calamitys Janes dagböcker, skrivna i brevform mellan 1877 och 1902 men aldrig skickade, till dottern hon tvingades adoptera bort och aldrig fick återse, fungerar som narrativ nerv och kommentar filmen igenom. Medan Calamitys tragiska livsöde skildras på ljudspåret, pågår flera parallella tids- och berättarskikt. I Red Shift verkar rummen likt minnen där dåtid sammanförs med nutid i ett hem där generationer vuxit upp och levt hela sina liv. Livsöden, relationer och konflikter flätats fragmentariskt in i varandra, och rynkig hud och åldrade människokroppar kontrasteras mot slät hud, barn och ungdom. Mellan olika rum och tidshopp, rör sig kroppar, som en dans, in och ut. Kameran är ständigt närvarande och på samma gång en icke deltagande iakttagare. Huset där Gunvor växte upp är, efter sin långa vistelse i USA, inte längre detsamma. Det välbekanta har blivit främmande.

TIME BEING inleds med två fotografier på en kvinna som följs av en närbild på ett bedagat och fårigt kvinnoansikte i profil. I trädgården utanför fönstren skiner solen, medan kvinnan med vidöppen mun andas med tunga och kämpande andetag. Kvinnan är Nelsons mor och ligger för döden. Tonen är allvarlig och tystnaden total. Filmen är kanske inte bara Nelsons mest personliga och närgångna, utan också hennes mest avskalade. Bilderna är osentimentala och direkta. Under filmens gång flyttas kameran steg för steg bort från modern och närmar sig alltmer Nelson, som för ett ögonblick filmar sina sommarsandalsbeklädda fötter. Denna gest vittnar inte bara om en persons sista tid i livet, utan också om Nelsons faktiska närvaro i rummet som – just i denna stund – var där.

KOMMANDE PROGRAM MED GUNVOR NELSON:
Återvändarens blick – 1 mars, kl 18:00
Stadens flöde – 15 mars, kl 18:00
Skuggor och växlighet – 23 mars, kl 20:15

GUNVOR NELSON
Filmaren och konstnären Gunvor Nelson föddes 1931 i Stockholm och växte upp i Kristinehamn. Efter konststudier i Stockholm flyttade hon 1953 till San Francisco där hon studerade och senare undervisade i konst. På 1960-talet gjorde Nelson Schmeerguntz, Fog Pumas och My Name is Oona (de två förstnämnda tillsammans med Dorothy Wiley), som alla räknas som milstolpar i experimentfilmshistorien. Nelson i likhet med många andra filmare och konstnärer verksamma i San Francisco Bay Area rörde sig kring Canyon Cinema och San Francisco Cinematheque; däribland Bruce Baillie, Chick Strand, Sidney Peterson, James Broughton och Robert Nelson.

I Gunvor Nelsons filmer varvas ofta animation med filmat material i sammanfogande kollage där hon på olika sätt övermålar, sönderdelar och överlagrar bilder i parallellt pågående montage. Ofta rör sig filmerna, utan en tydlig avgränsning, lekfullt mellan tid och rum, där surrealistiskt oanade sammandrabbningar följs av ett mer dokumentärt eller narrativt innehåll. Centralt är även Nelsons arbete med ljudets interaktion och utvidgande av bilden.

1993 flyttade Nelson tillbaka till Kristinehamn, där hon fortfarande är verksam. Hon har genom åren mottagit flera stora utmärkelser och hennes filmer visas på museer, filmfestivaler och cinematek världen över.

“Vad som helst – till synes …”
Konstfilm, experimentfilm och annan film som tänjer gränser

Ända sedan filmens födelse har det funnits filmskapare som har velat testa mediets gränser för att utforska dess potential, ständigt med frågan ”vad är film?” som ledstjärna. De har experimenterat med form och innehåll, brutit upp narrativ, trickfilmat, etsat berättelser direkt på remsan, visat bilder som inte får visas och suddat ut gränserna mellan film och konst. Under den här rubriken lyfter vi fram verk får oss att se på ett nytt sätt och ifrågasätta våra förutfattade meningar om vad film kan vara. Den här gången lyfter vi fram Sveriges kanske främsta representant på området, Gunvor Nelson, i sex program.