Just ansatsen att skapa ett direkt uttryck med betoning på motsatser snarare än harmonisk kontinuitet är ett återkommande drag i de få filmiska experiment vi finner hos skulptören, målaren, tecknaren, grafikern och filmaren Per Olov Ultvedt (1927–2006). Han var under hela sin karriär upptagen av kinetikens möjligheter. Vi ser det i hans mobiler, rörliga skulpturala installationer och i det skuggspel och takmålningar som omsluter en av passagerna vid T-centralen i Stockholm. Liksom den andra konstnär som behandlas i denna text, Carl Fredrik Reuterswärd (1934–2016), ingick han som ung i en svensk kontext med stort intresse för filmen, något han delade med generationskamrater som Pontus Hultén, Billy Klüver, Hans Nordenström och den med Sverige-koppling ovan citerade Robert Breer. När Breer och Hultén gjorde Un Miracle (1953) i Paris, och de tillsammans curerade den viktiga grupputställningen om kinetisk konst, Le Mouvement (1955) vid galleri Denise René, tillbringade Ultvedt en tid i Paris. Det här var en miljö där även Jean Tinguely och Reuterswärd ingick. Ultvedt deltar också som en av huvudskådespelarna i Hulténs och Nordenströms En Dag i Staden (1956).

Nära ögat, PO Ultvedt, 1958

Per Olov Ultvedts arbete med film är både infallsrikt och svårbestämbart, och som så mycket experimentell film vid denna tid mer kännetecknad av ett prövande än ett distinkt utvecklat formspråk. Hans mest kända film är Nära ögat (1958), assisterad av Mihail Livada, en film som blivit något av en klassiker, och som ofta visas när översiktsprogram med svensk experimentfilm presenteras internationellt. Anledningen till detta torde vara att det är en infallsrik film; Nära ögat bearbetar bak- och förgrund, experimenterar med djupeffekter. Vi ser komplexa mönster, former, figurationer, överlagringar och snabba skiftningar i objektens rörelseriktningar. Vertikala linjer som bryts, ett kaos som intervenerar. Ljudet är också framträdande; vi hör ett ljudband där hastigheten manipulerats vilket skapar ett smått halsbrytande ljudcollage som för tankarna till samtida musique concrète hos Pierre Schaeffer och andra. Vi hör även korta inslag av metalliska slagverksliknande ljud. Det är en film där kaos betonas framför balans och kontroll.

Arbetsmaterial tillskrivet PO Ultvedt, 1960-tal

I det odaterade stumma fragmentet med titeln Arbetsmaterial är materialet inte lika komplext varierat som i Nära Ögat. Här är känslan den att en uppsättning elementära former genererat en serie effekter som sedan prövas genom filmen. Mot en svart bakgrund ser vi ett virrvarr av former, mönster, konfigurationer som dyker upp i olika hastigheter för att sedan försvinna ur bild. Just arbetet med motsatser och kontraster snarare än harmonier är framträdande och dikterar i stor utsträckning formernas spatiala cirkulation i bildrummet.

I en serie av Carl Fredrik Reuterswärds målningar på plexiglas kan vi hitta en ingång till hans arbete med film, om vi här förstår dessa målningar som ett arbete med överlagringar och skiktningar. Ett materiellt-temporalt arbete som hänvisar fram till filmens arbete med dubbelexponeringar, montage och exponering av flera bilder ovanpå varandra. Om dessa bilder har konstkritikern Édouard Jaguer sagt: ”Ett sinne i naturlig harmoni med de yttersta chockvågorna från l’esprit moderne är det som gör att upphovsmannen till dessa images plexiques via den abstrakta filmens stora pionjärer Richter och Eggeling kan hitta tillbaka till den atmosfär av total receptivitet som i lika mån karakteriserar höjdpunkterna i surrealistiskt abstrakt-lyriskt måleri och Émile Cohls första tecknade filmer och där bildernas geniala linjer gör det möjligt för det absurda att blomstra i själva hjärtat av det oemotsägliga”.

Carl Fredrik Reuterswärds bidrag som filmare, betraktat inom ramen för hans konstnärskap i stort, har haft ett tämligen anonymt efterliv. Det är filmer gjorda på 16mm med enkla medel och med ytterst enkel utrustning. Reuterswärd var medlem i Arbetsgruppen för film (numera Filmform), bland hans filmintresserade vänner finner vi Pontus Hultén, Öyvind Fahlström, Peter Weiss, Billy Klüver och Per Olov Ultvedt. Dessa vänner delade ett gemensamt intresse för den kinetiska konstens möjligheter – Rörelsen i konsten. Men där Peter Weiss tidiga filmarbeten, hans Studie-svit om fem filmer (1952–55), för att ta ett närstående exempel, skriver in sig i en tradition av psykodramatiskt utforskande av jaget – där hallucinationen, det expanderande drömarbetet och sexualiteten under intryck av surrealismen utgör något av matrisen – rör sig Reuterswärds arbeten i en helt annan riktning. Snarare är det hans intresse för den fria jazzen och bebopen, den fluida teckningen, den irrande linjen, montaget förstått som rytmiserade synkoper samt den energi han utvann ur upptåget, den klassiska stumfilmskomiken och den vaudevillska burlesken, sensomotoriska gags à la Chaplin, W. C. Fields, Keaton och Mack Sennett som tycks ha skapat något av ett underlag för hans intresse för filmen.

Försvinnare, Carl Fredrik Reuterswärd, 1957

Försvinnaren från 1957 är Reuterswärds mest kända film. Filmen gjordes inom ramen för Arbetsgruppen för film och visades under festivalen Apropå Eggeling, och senare även på Festival d’art d’avant-garde i Paris, 1960. Jag instämmer i stort med Eivor Burbeck när hon i Arbetsgruppen för films jubileumskatalog från 1960 beskriver Försvinnaren som en ”Filmfan på vift”. Denna film – ”ett monodrama med siluettfigur” – har en för svensk films vidkommande egensinnig karaktär av rumslig-spatial decelerering. En animerad figur rör sig till synes tyngdlöst runt i bildrummet, för att inom kort avbrytas av en skylt som förklarar att det är paus; efter det återkommer figuren och samma musik börjar på nytt. Den försvinner långsamt ner i det nedre högra bildhörnet. Det är en mödosamt farsartad sorti. Rummet fasas ut, evaporerar, förskingras. Kvar finns till slut bara en utdunstning, ett spår av den aktivitet som filmens tid eliminerat. Allt detta, ska tilläggas, sker till tonerna av Beethovens Marsch des Yorck’schen Korps (1808–1809)!

Reuterswärds andra film, Buffalo Bill in 27 forms (1957), enligt honom själv en ironisk släng åt cowboyfilmerna, visades på Le festival international du cinéma expérimental de Knokke-le-Zoute 1958. Festivalen i casino- och kurorten Knokke-le-Zoute på den belgiska Atlantkusten var den viktigaste festivalen för experimentfilm i Europa vid tiden och hade 1958 ett samarbete med Världsutställningen i Bryssel samma år. Visningen i Bryssel tycks ha gått smärtfritt, men när filmen några år senare skulle visas i London stoppades den av engelska tullen, i tron att det var en spionfilm. Buffalo Bill in 27 forms bygger ”på det mönster som uppstår då två med olika mönster bemålade celulloidskivor rörs över varandra”, vilket här skapar en intrikat dialog mellan vertikal-horisontella rörelser och ljusschatteringar. Variationer i rörelsehastighet mellan celulloidskivornas förflyttningar, den statiska kamerapositionen och det växlande användandet av färg och svartvitt bidrar till en kinetisk palimpsest av tid, rörelse och ljus. Fotograf var Stig Hallberg och filmen kompas av ett jazzstycke.

Édouard Jaguer igen: ”Vad beträffar film, som framförallt handlar om rörelse, har han (CFR, reds. anm.) åstadkommit det omöjliga, nämligen att fixera själva dess kvintessens med maniska piruetter och svängar som speglar de allra minsta nycker hos ett tunt metallband som virvlar och snurrar på bränningar av våt lack”.

A Nice Old Lady från 1959 består av avfilmade pappersdockor och papperslandskap som byggts av barn. Kameran som hanterades av Per Olov Eriksson är rörlig, den fångar objekten från olika vinklar och avstånd, rummet känns dynamiskt. Men den stora behållningen i A Nice Old Lady är musiken. Carl Fredrik Reuterswärd har gått samman med vibrafonisten och tillika konstkritikern Ulf Linde. Linde på piano, Reuterswärd på trummor. Musiken är komponerad av gruppen Enebyberg. Reuterswärds flexibla trumspel och Lindes sparsmakade men precisa pianoklanger har en närmast hypnotiserande effekt samtidigt som kameran rör sig animerat över detta papperslandskap av variabla dimensioner.

Hygieniska problem, Carl Fredrik Reuterswärd, 1962

Hur starka intryck Reuterswärd tog av patafysiken är svårt att avgöra, men något av dess metafysiska upptåg går att finna i Hygieniska problem från 1962. En film om våren, med musik av Rune Öfwerman Trio och fotografi av Per Olov Eriksson. Filmen inleds med följande text på franska:

”Plutot un champignon aux bois qu’une dizaine sur soi” (Hellre en svamp i skogen än tio i handen).

Sedan en första tagning på två trädstammar från en tämligen kraftig vinkel underifrån, en hund som springer runt i skogen och två stridande änder. Filmen avslutas med en kavalkad av olika målningar och teckningar. Jag föreställer mig att det är Reuterswärds egna.

Här upphör i stort sett Reuterswärds engagemang inom filmen. Både abrupt, ofullständigt och likt den Chaplinska sorti vi bevittnade i Försvinnaren. Han medverkar förvisso som regissör tillsammans med tre andra i ett projekt kring Emanuel Swedenborg, men det bör betraktas som någonting annat. Fyra filmer med en total speltid under femton minuter. Detta av en person som uppenbarligen var djupt fascinerad och upptagen av den kinetiska konstens möjligheter.

Relaterade filmer

En dag i staden

Pontus Hultén & Hans Nordenström

1956, 00:19:00

Nära ögat

PO Ultvedt

1958, 00:04:00

Buffalo Bill in 27 Forms

Carl Fredrik Reuterswärd

1957, 00:04:15

Försvinnaren

Carl Fredrik Reuterswärd

1957, 00:02:20

A Nice Old Lady

Carl Fredrik Reuterswärd

1959, 00:02:47

Hellre en champinjon i skogen än tio under armen

Carl Fredrik Reuterswärd

1962, 00:02:20