I inledningen av sin musikaliska bana skrev Ralph Lundsten kompositioner i klassisk västerländsk orkestertradition, innan han genom experiment med rullbandspelare upptäckte den elektroakustiska musiken. Lundsten blev därmed en av den elektroniska musikens tidiga företrädare i Sverige och kom senare också att använda sig av några av landets första synthesizers, tillverkade av den finske musikern Erkki Kurenniemi. Lundstens karriär som filmskapare inleddes 1963, när konstnären Rolf Nilson tog initiativ till en kortfilm baserad på Lundstens tidiga komposition Främmande planet. Nilson målade direkt på filmremsan och resultatet blev en färgexplosion med starka kulörer och abstrakta, enkla animationer, som ackompanjerar Lundstens collageartade elektroniska experiment. När ljudkompositionen året efter utgavs på EP:n Fyra kompositioner av Ralph Lundsten skrev tonsättaren själv på konvolutet att “den markerar för mig både övergången till ett nytt formspråk och till filmen”.

Främmande planet, Rolf Nilson & Ralph Lundsten, 1963, 7 min

Filmen Främmande planet mottogs väl och tilldelades Filminstitutets kvalitetsstipendium, en utmärkelse som även tillföll tre av Lundstens senare titlar. För sin del av prispengarna köpte Lundsten en 16-mm filmkamera och påbörjade ett utforskande av de experimentella möjligheterna i att förena bild och ljud. Talande för hans ingångsvinkel är att många av verken introduceras som kompositioner snarare än filmer i förtexterna.

Samarbetet mellan Lundsten och Nilson fortsatte i ytterligare några titlar. Transcendent variation nr. 1 från 1966 kan ses som en fortsättning av Främmande planet. Här syns återigen enkla, abstrakta animationer mot en fond av växlande färger – blått, lila, gult, orange och rosa. Den elektroniska musiken är förhållandevis mjuk; bestående av brus, stigande, fallande och vibrerande toner, samt röstliknande ljud där det dock inte går att urskilja några ord. Precis som titeln antyder bygger den effektfulla Kontrast (1965) på en motsatsverkan mellan olika tonaliteter. Å ena sidan långsamma, poetiska passager, ibland parade med melodiös musik. Å andra sidan avsnitt med snabba klipp ackompanjerade av ett hetsigt, aggressivt ljudspår, som blandar ljudbandsgnissel med kaotiska pianotoner. Borta är de mjuka färgkulörerna, och här syns istället en mörk, abstrakt bildvärld, med aningar om de galaktiska visioner och stjärnhimlar som syns i Lundstens senare, mer berömda soloarbeten.

Storstadens puls, Rolf Nilson & Ralph Lundsten, 1963, 3 min

Bland Lundstens och Nilsons gemensamma filmer utgör den korta stadssymfonin Storstadens puls från 1963 ett intressant avsteg från deras gängse formspråk. Här har duon lämnat det renodlat abstrakta för att istället utgå från dokumentärt material filmat i Stockholms innerstad. I inledningen syns bilder från morgonlugnet i city, innan tempot skruvas upp med hjälp av förhöjd bildhastighet och ett hetsigt, blippande elektroniskt soundtrack. Här skildras storstadens fenomen i form av biltrafik och människomassor i frenetisk, mekaniskt snabbspolad rörelse, och resultatet är en effektiv om än kanske inte helt originell bild av urbanitet.

I filmerna Lundsten fortsättningsvis gör på egen hand skiftar han mellan abstrakt och figurativt material. Reseminne (1968) utgör en travelog från en vistelse i Österrike, och inleds med bilder av alpstugor och bergslandskap. Ljudspårets kitschiga joddlande manipuleras dock snart med eko- och toneffekter som skapar en mardrömslik känsla, samtidigt som filmen förflyttar sig till alpbyns lilla kyrkogård, med bilder av statyer, gamla fotografier av avlidna och en svart katt som smyger runt bland gravarna. Ett liknande abrupt tonalt skifte återkommer i Hej natur (1966), som inleds i form av en oblyg pastoralidyll, med solglittrande vatten och grönskande träd till lockande flöjttoner. Halvvägs in i speltiden vänds dock stämningen i sin motsats; dunkel elektronisk musik ersätter flöjter och stråkar, flera lager av bild presenteras i inverterad, negativ form, och perspektivförvrängande in- och utzoomningar ger en närmast stroboskopisk effekt.

Reseminne, Ralph Lundsten, 1968, 5 min

Hjärtat brinner från 1967 är en av Lundstens mest ambitiösa filmer. Den består av fyra avsnitt och inleds återigen med en trolskt idyllisk naturskildring, bestående av dimmiga skogssjöar och höstfärgade löv. Sedan följer en explicit samlagsscen; ”konstnärlig porr” som Harry Schein lär ha sagt när filmen trots allt passerade censuren. Sekvensen bygger upp till ett klimax med hjälp av dubbelexponeringar, snabba klipp och ett alltmer deliriskt ljudspår, tills kameran slutligen landar i en begravningsbil och filmens tredje akt. Vi befinner oss nu på ett krematorium. Lika direkt som som Lundsten filmat samlaget, skildrar han här förbränningsprocessen av den mänskliga kroppen i krematoriets ugnar. På ljudspåret smygs ett utsnitt av Yngve Stoors hawaiimusik in, där han sjunger strofen om det brinnande hjärta som gett filmen dess titel. Bilderna av filtövertäckta kroppar och brinnande kranier är chockerande konkreta, samtidigt som detta eldinferno här symboliserar ett av stadierna i människans livscykel. Partiet avslutas med den suggestiva, långsamt uttonande och närmast (David) Lynchska-bilden av en äldre dam, som ackompanjerad av ett obestämbart klagofyllt läte betraktar en mörk kista. Filmen rundas av med en slags coda, där livscykeln sluts genom att återvända till inledningens idylliska naturbilder med en antydan om kretslopp och återfödelse.

EMS nr 1, Ralph Lundsten, 1966, 14 min

Den mest uppmärksammade och inflytelserika av Lundstens filmer torde vara den för tv producerade EMS nr 1 (1966); som förutom Filminstitutets kvalitetsstipendium vann det stora priset vid Paris konstbiennal 1967. Liksom filmens titel ger vid handen var detta det första verk som skapades vid Elektronmusikstudion; en studio för experimentell elektroakustisk musik som vid tiden drevs av Sveriges Radio. Filmen inleds med en datorgenererad röst – framställd via taltransmissionslaboratoriet vid Tekniska Högskolan – som med metallisk stämma proklamerar att en ny tid är på väg och att människan bör anpassa sig och ta steget ut i rymden. Utifrån denna science fiction-artade inledning presenterar Lundsten en abstrakt, suggestiv bildvärld med schatteringar av färg och ljus. De illuminerade mönstren och formationerna väcker associationer till rymden; lysande stjärnhimlar, fjärran solsystem, violetta planeter och glödande galaxer. Återigen är det elektroniska musikspåret en central komponent för att suggerera fram en förtätad atmosfär som antyder världar bortom vår egen. Denna kosmiska tematik knyter även an till Lundstens senare, new age-influerade musikskapande. En med EMS nr 1 besläktad film är Komposition i tre satser från 1965, där Lundsten använder ett delvis liknande bildspråk. En film vars struktur också har beröringspunkter med Kontrast.

Lundstens karriär som filmskapare avslutades efter några intensiva år i mitten av 1960-talet. Långt gångna planer på att tillsammans med producenten Bo Arne Vibenius (och med inblandning av Roger Corman) göra fantasy i långfilmsformat med Johannes och huldran föll till slut på ett avslag för finansiering från Filminstitutet. Klipp från hans filmer har dock synts i andra sammanhang; krematoriebilderna från Hjärtat brinner återanvändes exempelvis av såväl Torbjörn Axelman i Het snö (1968) som Stefan Jarl i Ett anständigt liv (1979). Lundsten själv är föremål för Nina Hedenius kongeniala porträttfilm Likt vinden far min längtan (1988), som också är fylld med kompositörens musik. Där, liksom i Lundstens tre populära sommarprat från 1980-talet, återkommer han till sitt intresse för naturen, kosmos och livets kretslopp. En livsfilosofi som finns närvarande redan i experimentfilmerna – där mysticism och andlighet samsas med ett utforskande av den analoga filmens såväl som den elektroakustiska musikens materiella möjligheter.

Relaterade verk ur Filmforms samling:

Främmande planet

Rolf Nilson & Ralph Lundsten

1963, 00:07:00

Storstadens puls

Rolf Nilson & Ralph Lundsten

1963, 00:03:00

Reseminne

Ralph Lundsten

1968, 00:05:00

EMS nr 1

Ralph Lundsten

1966, 00:14:00

Hej natur

Ralph Lundsten

1966, 00:08:00

Komposition i tre satser

Ralph Lundsten

1965, 00:09:00