När Katarina Löfström tilldelades Filmformpriset 2019 så motiverades valet av pristagare bland annat med att hon på en mycket hög nivå experimenterat med film och att hon tagit den experimentella filmen till nya platser. Open Source (Cinemascope) som hon ställde ut på Wanås konst under sommaren tillhörde det årets utropstecken och det är ett verk som expanderar idén om vad film kan vara och som sammanfattar mycket av det som Katarina Löfström hittills arbetat med.
Den stränge puristen kanske inte skulle kategorisera installationen som just rörlig bild, den består nämligen av hundratals små metallbrickor som reflekterar omgivningen, men i Löfströms portfolio tar den ändå plats bland hennes filmer på ett självklart sätt. Brickorna bygger upp en filmduk eller en slags monitor där varje bricka blir en pixel som spelar upp en ständig reflektion av omgivningen.
Katarina Löfström har för närvarande 14 filmer i Filmforms distribution och de utgör tillsammans en stor del av hennes konstnärliga produktion. I de äldsta filmerna Hang Ten Sunset från 2000 och Whiteout från 2001 finns en uttalad koppling till måleriet och de kan ses som abstrakta, minimala bilder av en solnedgång respektive ljusfenomen. Att se filmerna i ett litet format på en dator är att stympa dem och gör att en stor del av poängen med filmerna försvinner. Tanken är att de ska ses som stora projektioner där bildytan sträcker sig från golvet och uppåt. I det stora formatet blir projektionen en förlängning av rummet och tillsammans med bilden skapar den elektroniska musiken en hypnotisk kombination där särskilt de svajiga tonerna i Whiteout drar åt det rent psykedeliska. Den som under det tidiga 00-talet besökte evenemang med elektronisk musik och gick på klubbar med lite mer experimentell musik ser att det förutom till måleriet finns en tydlig koppling till musikscenen. En plats där konstnärer och musiker möttes i ett utforskande mellan musik och bild och där många drogs åt den minimala estetiken i såväl ljud som bild.
Det kan tyckas som om steget från Hang Ten Sunset och Whiteout till Open Source (Cinemascope) är oändligt långt och att verken har lite med varandra att göra, men installationen i Wanås är en logisk utveckling i ett konstnärskap som konsekvent rört sig kring abstraktionen och förhållande mellan bild och verklighet och där själva mediet granskas och blottläggs. Solen och ljusets betydelse finns med i alla tre verken och liksom diskussionen om optiska effekter och perception. De uttrycker alla en fascination för ljusets reflexer, perceptionsfenomen som när ljuset dröjer sig kvar efter det att man tittat in i solen och den filmiska bildens förhållande till verkligheten. Kanske också ett sökande efter vilka element i verkligheten som har filmiska kvaliteter.
Red Light från 2002 innehåller ett liknande förhållningssätt. Kalejdoskopiska mönster täcker bildytan men ljudbilden är något helt annat än musiken i Whiteout och Hang Ten Sunset. Här hörs ett konstant brus av röster och tät stadstrafik. Filmen spelades in när Löfström befann sig i Kampala i Uganda för att arbeta med en film om AIDS. Gatulivet i stadens ”red-light-område” var brutalt och allt annat än vackert. Ändå skapade gatlyktorna och ljusen från bilarnas strålkastare som letade sig in i hotellrummet en meditativ stämning som stod i stark kontrast mot det hårda livet på gatan. Kanske är det i Red Light som Löfströms intresse för optiska effekter och hur dessa kan kopplas fria från verkligheten blir som tydligast. Filmen blir film, en värld för sig, med sina egna fysiska lagar. Den bistra verkligheten finns där utanför, endast reflektionerna från den registreras av kameran.
Det finns genom Katarina Löfströms konstnärskap en ständig diskussion om ljusets fysiska egenskaper kontra perceptionen. Det handlar om diskrepansen mellan objektet, idén om det och det som vi uppfattar genom vårt seende och i den diskussionen finns kameran med som ett verktyg. I flera av sina filmer verkar Löfström söka efter punkten där vi slutar att förstå vad det är vi ser. När ljuset har för lång väg till ögat och bilden precis är på väg att övergå till att bli helt abstrakt. I An Island (2004) har hon riktat kameran mot nöjesfältet Gröna Lund i Stockholm. På andra sidan vattnet syns attraktionernas strålkastare som små runda cirklar. Den hemtame stockholmaren kan trots den starka abstraktionen känna igen silhuetten, men motivet är snudd på helt abstrakt och fungerar nästan som en kodning och en matematisk abstraktion av nöjesfältet. Som om man försökt hitta en förenklad formel för Gröna Lund med minsta möjliga information. Ett annat verk från samma år, Score, fungerar på ett liknande sätt men har helt andra dimensioner. Det ser vid första anblicken ut att vara en minimalistisk animation, eller kanske en datakod, men består av pixlar från bilder av universum tagna av Hubble-teleskopet. Inget annat instrument har blickat längre ut i universum och vad som finns bortom går inte att visualisera. Genom att zooma in i bilderna tar sig Löfström till den gräns där vi inte når längre, där seendet tar slut och all visuell information upphör. Men vad är det vi ser där? Blänkande reflektioner av himlakroppar som vi omöjligen kan nå eller betrakta eller en väldigt förenklad representation av dem?
Att blicka ut i universum med ett teleskop eller att se den närmaste omgivningen reflekterad på en plåtbit är på ett sätt samma sak och olika sidor av ett mynt. Det är kameran, objektivet och filmens format som verkar binda Katarina Löfströms verk samman. I ett par verk tar hon direkt avstamp i hollywoodfilmer. Som i A Void från 2013 där hon lånar element från Disneys Alice i Underlandet från 1951. I Finale från 2007 arbetar hon med eftertexterna från Francis Ford Coppolas Apocalypse Now Redux. De radar upp namnen på alla som arbetat med det enorma projekt som en stor filminspelning innebär men Löfström har lagt på ett filter som suddar ut namnen. Effekten blir att textblocken skapar olika mönster och eftersom eftertexterna delats upp i två spalter med rak högerkant respektive rak vänsterkant bildas en sorts symmetri som liknar bläckfläckarna i ett rorschachtest. En effekt och en bild som retar våra sinnen, som vi letar efter en mening i och fyller i den information som saknas. Personerna och deras respektive insatser har suddats ut, kvar finns ett stoff och en reflektion över deras gemensamma gärning.