Svarvargatan 2, SE-112 49 Stockholm +46 (0)8-651 84 26 info@filmform.com Newsletter MORE

HIDE
IN SWEDISH

Eva Delving

Om produktionen av Flirr

Martin Grennberger

Martin Grennberger: Eva, låt oss börja med att säga något om din bakgrund. Du har varit verksam som målare. Vad har du för utbildning?

Eva Delving: Jag gick en utbildning till bildlärare på Konstfack, eller teckningslärare som det hette då. Det var en fyraårig utbildning, och det sista året fick man välja ett fack, att fördjupa sig i någonting, som keramik, fri konst, måleri, några timmar i veckan.

Eva Delving, Flirr, 1966

MG: Är det här filmen kommer in? Är det här din film Flirr kommer till?

ED: Film stod inte med på schemat, men jag försökte att göra lite smalfilmer ändå. Detta var inte helt enkelt, man fick tjata en hel del för att få göra det, det var förfärligt besvärligt. På Konstfack fanns det en man som hette Mihail Livada – han ingick inte i lärarstaben, men det var någon bekant inom lärarkåren där som tyckte att han kunde hjälpa mig, så att det blev riktigt gjort. Sen var det väl lite pengar i det hela också på något sätt. Innan han kom in i bilden fick jag alltså tigga om film. Jag fick jobba med en filmrulle i sänder. Men sen Livada kom in blev det ju lite lättare. Och så fick jag en kille som hjälpte mig med att filma och ta hand om filmkameran också.

MG: Kan du säga något om var detta intresse att göra film kom ifrån?

ED: Min pappa älskade film, det fanns de som tyckte att han skulle bli filmkritiker, och jag gick mycket på bio när jag var liten. Det fanns matinéer som det hette då, kl ett och kl tre, där såg jag det mesta. Och jag älskade svartvit film.

MG: Flirr är filmad i svartvitt, den är 3 minuter, och inspelad på 16mm. Det är en bildrik film, med ett rörligt rytmiskt montage, och där naturen och vatten intar en viktig roll. Kan du säga något om var filmen är inspelad?

ED: Den är inspelad alldeles utanför Konstfack, som låg på Gärdet då, det är nere i parken. De stora träden i filmen är på Djurgården, lite högre upp, med träd och stenar. Och det vatten som är med i filmen – vatten har alltid varit väldigt viktigt för mig – är filmat vid någon bäck där, eller vattnet nedanför Djurgården helt enkelt. Det var vattnet nere vid en vik där på baksidan. Jag minns inte riktigt var det låg. Kärleken till svartvit film har delvis att göra med mitt intresse för det kinesiska måleriet, jag gör själv tuschteckningar, jag målar laveringar med tusch på rispapper. Jag tog en kurs i kinesiska tecken när jag gick på Konstfack, så med den här filmen, och även med andra, hade jag gjort ett synopsis i tusch.

MG: Du hade alltid en visuell förlaga till dina filmer?

ED: Ja, precis, och den för Flirr hade jag kvar länge, för att jag tyckte det var roligt. Jag innefattade varje ruta som en liten tuschteckning.

MG: Kopplingen till tusch är intressant, för om vi tittar på din film rent formmässigt får man en känsla av att det är något slags filter, eller skuggningar du använder dig av vilket leder till ett slags förtätning i bildens mitt, en högre visuell densitet.

ED: Det försökte jag göra med paraffin runt linsen, detta för att göra en otydlig kant runt om. Det försökte jag väldigt mycket med. Nu finns det ju speciella linser man kan använda för att uppnå det. Men jag smetade ut paraffinet med tummen så tunt jag kunde.

MG: Fanns det en koppling mellan dina paraffinförvrängningar här, och ditt arbete med tusch och laveringar, rent av till det östasiatiska landskapsmåleriet?

ED: Lite grand, det var ju med. Jag älskar dessa landskap, deras tuschlaveringar är ju fantastiska. Det kunde den kinesiska läraren hjälpa till med.

Eva Delving, Flirr, 1966

MG: Det är en film som bejakar att filmen är en rörelsens och tidens konstform, med känsliga växlingar i rörelserna, ett slags koreografi. Vattnet i filmen är ju viktigt för att skapa en rytm, en kontrapunkt men också dialog till de övriga skeendena… Allt detta skildrat genom en flickas uppvaknande, var det idén?

ED: Jo, det var nog tanken, från tonårsperioden. Det är därför träden kryper upp där. Den är tänkt att vara lite sensuell, tonårssvärmisk, hon vaknar upp som en ung kvinna. Det är naturromantiskt såklart. Jag klippte filmen själv. Och vad jag försökte göra var att klippa ner den, jag höll på som en idiot, för jag ville ha den till Jan Johanssons Berg-Kirstis polska (1964). Det var den musik jag ville ha, jag ville ha någon sorts poesi, en dikt, det var mitt mål med den hela. Jag älskade att måla snabbt, med tuschlavering måste det gå snabbt; när jag målar stänker det, den där väldigt snabba rörelsen, med pensel, att det liksom stänker ut i slutet. Snabbt, med knyck, med spänst. Att det ska vara en rörelse, och den rörelsen ville jag ha i filmen också. Jag och filmfotografen hade ett evigt snack om det där, det var en del svårigheter att få det som jag ville ha det, och det var därför jag fick klippa så mycket. De bitar som blev som jag ville är de jag fick klippa ut. Det var lite bökigt att få det att fungera med musiken. Sedan gjorde jag två olika musikförslag när jag lämnade in det till Livada. Det andra var Igor Stravinskijs Våroffer (1913).

MG: Vad drog du för lärdom av mötet med Livada?

ED: Jag utnyttjade att med hjälp av honom få fram film. Jag hade ingen kontakt med honom i övrigt. Vi pratade aldrig film. Däremot minns jag att jag gick på föreläsningar om filmen och filmens historia, det var den enda kontakt jag hade med filmen utöver ”mina ögons fladder”.

MG: Har du minnen av visningar av Flirr?

ED: Nej, bara att den visades på skolan, rektorn ville ju veta vart pengarna hade gått. Livada och några fler var nog med också. Vi fick visa vad vi hade gjort, det var väl några andra också som höll på med filmer, men det var inte så många.

MG: Vad har du för tankar om filmen idag? Om du tänker tillbaka på resultatet och genomförandet?

ED: Jo, jag ville helt enkelt göra något sant. Hade jag vetat att den hade väckt intresse hade jag nog gärna velat fortsätta att göra något mer. Men jag är väldigt glad att ha gjort den, den stämmer väldigt mycket med mig. Min son och hans fru säger att det är precis mig de ser. Hade de inte vetat att det var jag som gjort den hade dom direkt pekat ut mig. De säger att den är väldigt typiskt mig.

Eva Delving, Flirr, 1966

Referenser

  • Rolf Wertheimer, född 1930, målare, skulptör, tecknare, fotograf och filmare.

BACK TO OVERVIEW