Svarvargatan 2, SE-112 49 Stockholm +46 (0)8-651 84 26 info@filmform.com MORE

HIDE
IN SWEDISH

De vita händerna

Rut Hillarp

JAG KOM TILL FILMEN i min egenskap av poet, ville se om jag kunde uttrycka mig med bilder i stället för med ord, göra en filmdikt. Inte en traditionellt lyrisk sak utan något som suggererar och antyder, överför sitt innehåll utan att detta är i logisk mening begripligt.

Stoff sökte jag först i min diktsamling Båge av väntan, och fann en utgångspunkt i prosasviten Det falska avskedet: »Men den gången var jag den andra Isolde och mina händer mycket vita», »jag tappade mina vita händer». Även på ett par andra ställen fann jag användbara symboler, men i stort sett visade det sig omöjligt att överflytta till film det som redan hade formulerats i ord, och jag måste söka nya symboler att berätta den gamla historien med. Men poetiska medel ville jag använda symboler, inte skildra direkt annat än i nödfall. De bilder av ansikten som bara speglar filmens känsloinnehåll är egentligen avsteg från mina intentioner. Däremot inte ansikten i symbolisk infattning, t.ex. Isoldes när hon inte orkar lyfta sina händer. De erotiska bildserierna har jag också strävat att göra helt orealistiska: snabba glimtar utan annat sammanhang än känslans eller stegringens, och stiliserade scener, där t.ex. mannens händer befinner sig i ett annat plan än kvinnans kropp och har en annan belysning. Det har varit min avsikt att ge de rent symboliska bildsviterna, t.ex. de spelande händerna, den starkaste erotiska laddningen, genom rytmen, såväl händernas rytm som klippningens.

Filmen har spelats in i en vanlig våning, därav bristen på helfigurer. Ett par scener i manuskriptet visade sig för övrigt omöjliga att genomföra: Man ser Isolde en gång med en stor skugga på väggen. Det var meningen att Tristan skall lyfta sina händer och »klä av» henne skuggan. Men när skuggan försvann följde poesien med, och bilden verkade naken morgon. I en annan scen borde det ha varit enklare att få en krona att brinna opp på ett estetiskt tillfredsställande sätt i stället för att stryka scenen. Här var det nog tålamodet som brast. Stjärnorna som blir händer och tvärtom är jag inte nöjd med, det bör kunna göras effektfullare. Vid första tagningen såg händerna ut som vita vantar. Det stora öga som inleder bildsviten med de båda älskande bland stjärnorna, är jag inte säker på effekten av. Det är hämtat ur en dikt: »Nattens oändliga öga/ att sjunka inåt genom dess pupill». Däremot är jag svag för sådana scener då man först bara ser några vita fläckar som sedan avslöjar vad de är, eller när ett snölandskap blir konturerna av en kropp. I en ateljé skulle de ha blivit ännu bättre.

BACK TO OVERVIEW