En hälsning till Bettan

Från Janne, Göran och Carl Henrik
Vid Minnesstunden på Rosendal 19 augusti 2020

I den grekiska mytologin finns föreställningen att De tre gracerna, Zeus fräna döttrar, en dag steg upp ur havet för att öka skönheten och visdomen på jorden. Den tredje av dem var för övrigt Thalia, de konstnärliga scenernas gudinna.

I den fria filmens mytologi finns föreställningen att De tre gracerna en dag i början av 70-talet stegade ut från Filmhuset och begav sig till de båda motståndsnästena FilmCentrum, skapat 1968 och Folkets Bio, 1973. Vi tror att Elisabet gick först, följd av Susanne och sen av Bettan som var den klokaste. De hette Reslegård, Branner och – von Horn.

Det var ett mycket modigt steg de tog. Inom den svenska filmen rådde fullt krig mellan progression och regression. Harry Scheins imperium hade börjat vackla, ansatt som det var av ett myller av småfilmare, ungefär som Gulliver hos Liliputtarna. Det var en ny tid som bröt in, och bröt upp de stora oligopolen. Den kom med nya instrument för filmen, lättrörliga lättsynkade kameror, video, och sen det digitala. Den kom med välutbildat folk från de nya filmskolorna. Och nu fanns alltså två smarta innovatörer inom exploateringen och distributionen av det som i själva grunden var ett nytt medium, den folkliga filmen. Alltså FilmCentrum/Folkets Bio.

Detta utlöste en viss fanflykt från Filmborgen på Gärdet – själve Ingmar Bergman skickade sina två Fåröfilmer till anarkisterna. Men även så var det farligt att välja fel sida (Bergman drog snart tillbaka sina filmer). Idag kan ingen föreställa sig med vilka Lukasjenka-metoder som Scheins Filminstitut undergrävde och stoppade utbrytare, ekonomiskt och i karriären. Och det var på riktigt.

De tre gracerna kom med ett uppsatsprojekt från filmvetenskapen. Titeln var talande: ”Kan den progressiva filmen överleva?” Men det hela tog en oväntad vändning. Studierna blev aktion. Samtliga tre anslöt sig till filmrörelsen. De skulle ägna sina yrkesliv åt att se till att den progressiva filmen inte bara kunnat överleva. Tvärtom har den lett en utveckling inom konstarten som ingen hade förutspått. Utom de dåraktiga ungdomarna i källaren på Kungsholms torg.

Utan det perspektivet kanske man inte fullt ut kan förstå Bettan von Horns och de andra systrarnas insats. I 39 år höll hon själv ställningarna. 39 år… Vi som varit med kan ju se att bakom henne stod en faktiskt enastående kvinnolinje, medarbetare och utövare. Gunnel Lindqvist, Lena Wallfelt, Helen Karlsson, Stefania Lopez… En lång rad namn som vi hoppas nån gång ska hedras i sin fulla rätt. Förebilden för De tre gracerna finns ju redan vackert målad av både Rafael och Botticelli.

I själva verket är det kanske så att det varit Bettan och hennes medsystrar som svarat för själva kontinuiteten i den här utvecklingen? De tre höll ställningarna, medan vi musketörer fäktade och larmade mot både väderkvarnar och verkliga monster därute vid barrikaderna. Men vi ska heller aldrig glömma vilket fint kamratskap som växte fram i och kring den här rörelsen. Hur mycket glädje det finns i rätten – och konsten – att göra motstånd! Det är så vi vill vi hedra Bettan och tacka för de här 39 åren.

– Jan Lindqvist, Göran du Rees och Carl Henrik Svenstedt