OM KONSTNÄRERNA OCH PRISET:

Carl Johan De Geer föddes 1938 i Montreal, Kanada och är sedan 1951 bosatt i Stockholm där han från det tidiga 60-talet varit verksam i en uppsjö olika medier som löper in och ut ur varandra. Från film, måleri, fotografi till affischkonst och textilformgivning, vidare in i musik, scenografi och litteratur. Alltid med en radikal och nyskapande blick på både form och innehåll. De senaste åren har hans konstnärskap visats på bland annat Thielska Galleriet, Stockholm, Norrköpings Konstmuseum och Bildmuseet i Umeå. Med en produktivitet och experimentlusta utan motstycke har De Geer haft en särskild förmåga att tillvarata och synliggöra det banala och förbisedda. Inte sällan med kameran riktad mot den självupplevda erfarenheten som en spegling av sociala och politiska förändringar i samhället i stort. Långt innan begreppet autofiktion blev ett modeord gjorde han sin egen biografi till utgångspunkt för svidande satiriska betraktelser över det svenska klassamhället i filmer som Mormor, Hitler och jag (2001), Stockholmssyndromet (2002) och Med kameran som tröst, del 2 (2004).

Jonelle Twum föddes 1992 i Värnamo och är idag baserad i Malmö där hon är verksam som regissör, producent, konstnärlig ledare och forskare. I sitt mångfacetterade arbete återkommer hon till frågor om mellanförskap och villkoren för osynliggjorda grupper från ett svart feministiskt perspektiv. Språk, röst och tystnad har stor vikt i hennes filmer där arkivbilder och nytt bildmaterial sammanfogas med det såväl skrivna som talade ordet i filmiska mosaiker. Jonelle Twum är grundare av Black Archives Sweden – ett samtida, levande arkiv som tar sin utgångspunkt i afrosvenskars historia, erfarenheter och minnen med syfte att vara en plats för inkludering och förändring. Hennes prisbelönta kortfilm En mammas kropp (2021) fick ett hedersomnämnande under Tempo dokumentärfilmsfestival 2021 och har blivit uppmärksammad både internationellt och i Sverige. Twum mottog samma år ANNA-priset – en utmärkelse instiftad av WIFT (Women in Film and Television), UN Women Sverige och Svenska Filminstitutet. Hon var en av curatorerna för (in)visible på Malmö Konstmuseum 2021 som visade på queera spår i samlingen, och deltog med egna verk i utställningen I staden växer ett fält på Malmö Konsthall 2022–23.

Filmformpriset instiftades 1995 och har sedan dess tilldelats personer som varit särskilt betydelsefulla i att utveckla rörlig bild som konstnärligt medium. Tidigare Filmformpristagare är Staffan Lamm & Jyoti Mistry 2022, Annika Eriksson 2021, Loulou Cherinet 2020, Katarina Löfström 2019, Eric M Nilsson 2018, Claes Söderquist 2015, Maja Borg & Christine Ödlund 2010, Mats Hjelm 2006, Cecilia Lundqvist 2004, Kjartan Slettemark 2003, Petra Lindholm 2002, Ann-Sofi Sidén 2001, Magnus Wallin 2000, Olle Hedman & Gunvor Nelson 1996 samt Antonie Frank Grahamsdaughter 1995.

Filmforms styrelse består av Lars Gustaf Andersson (ordförande), Lena Essling, Hanna Ljungh, Giorgiana Zacchia och Åsa Anesäter.

EKRANI I ARTIT 2023

The 6th edition of ‘Ekrani i Artit’ comes with some novelties, but also some returns. For the first time, the festival will have a whole day dedicated to film and video art from Sweden. This year, the screenings will be back to the space of “Kinema Millenium”, the place where EA started its journey 6 years ago, with the purpose of emphasizing the need that the film has for the movie theater as its natural home, likewise the need of it for the audience. EA continues to nurture its attention towards experimental film and video art and it’s delighted to continue for the seventh year now its longstanding collaboration with the International Short Film Festival Oberhausen

‘Art House’ is pleased to present the artistic director of this edition, the well-known curator and art critic, Edi Muka, who has expressed his enthusiasm for the invitation and commitment to ‘Ekrani i Artit’ 2023. ‘The program is a result of a dialogue process among the selection group. The films included within the program run through a common thread that emerges through two main features: the power of film as a narrative tool, and a special attention to ‘alternative perspectives’ that are all around us, and exist beyond what is conveyed as the dominant narrative on the world and society.’ said the artistic director of EA 2023, Edi Muka.

Narratives inspire, inform, but also build a process of reflection by introducing us to the past and enabling us to imagine the future. Narratives can also be misused, manipulated and turned into propaganda for power, whatever its form is. The program of this edition brings films and videos of artists from all over the world who convey untold or overlooked stories. They tell us about the legacy of colonialism on the world that we live in, about the marginalization of communities, the rise of racism in the system as well as the negative impacts on the environment. Also, the films disclose the hopeful efforts and achievements of various popular movements in search of social justice, giving way to the ‘poetry of the image’ and the fascination with the non-human world that surrounds us. The films of this edition will see the light in different venues such as ‘Kinema Millenium’, ‘Art House’ and ‘Civic Gallery of Shkoder’. While the magical power of song and dance unfolds in a special program which will be realized in ‘Bed Corner Station’, where the artists will collaborate with well-known singers of pop, hip-hop and electro music, who will be directly involved in the interpretation of the musical videos.

‘Ekrani i Artit’ will continue with its irreplaceable role as a meeting point for young Albanian artists, curators and professionals from around the world through the presentation of artistic portfolios as well as educational activities and workshops with children, carried out in collaboration between schools: ‘Ismail Qemali’ in Shkodër, ‘Istituto Schweizer’ in Termoli and ‘Istituto Comprensivo Costantino Nigra’, in Turin, which, under the supervision of the ‘Merz Foundation’, have worked around the creative poetics of the artist Marisa Merz.

Focus: Sweden

For the first time ‘Ekrani i Artit’ tries a new format – a program day dedicated to film and video from a specific artistic scene. Through the collaboration with the artists film archive, ‘Film Form’ and the Swedish Embassy in Tirana, EA will present a rich selection of historical and contemporary, experimental films and artistic documentaries by Swedish artists and filmmakers.

For this 6th edition, ‘Ekrani i Artit’ will hold two press conferences: on May 30, 2023, at 11:00 a.m. at ‘Art House’ in Shkodër and on May 31st, 2023, at 11:00 a.m. at ‘Bazament Art Space’ in Tirana.

‘Ekrani i Artit’ 2023 is supported by:

Municipality of Shkoder, Italian Institute of Culture, Goethe-Zentrum, Italian Embassy, Swedish Embassy, Film Form, Art Nexus, Art House, Kinema Millennium , Civic Gallery of Shkoder, Bedstation, Oberhausen Film Festival, Arka Youth Center, Merz Foundation, Coca Cola, Intesa San Paolo Bank, Atelier Youth Center, Ministry of Culture, Swedish Film Institute, Marubi Film Academy, Anima Pictures, Chantal Crousel Gallery, GR Gallery.

Rat Diet and Life in North America, Joyce Wieland, Canada, 1968, 16 min.

ENG:

Combining satire and radical political commentary, Joyce Wieland’s Rat Life and Diet in North America is a riposte to American exceptionalism and expansionism, made upon Wieland’s return to Canada after some years living in New York and contributing to the emergent underground film movement. Wieland: “My political interests became evident in my film […] when I became anxious about Canada and the American takeover. The interest showed itself first in the art works and then went over into the film works and influenced them. Rat Life and Diet in North America is the first film I made that involved Canada as a subject and had any political reference. It is about coming back to Canada.”

SWE:

Genom en kombination av satir och radikal politisk kommentar ger Joyce Weilands Rat Life and Diet in North America ett motsvar till samtida amerikansk exceptionalism och expansion. Skapad när Wieland återvände till Kanada efter flera år i New York bidrar filmen till den alternativa filmkultur som växte fram i hemlandet vid den tiden. Wieland: “mina politiska intressen blev tydliga genom min film […] när jag blev nervös över det amerikanska övertagandet av Kanada. Det intresset blev först tydligt i min konst och fördes sedan över till filmskapandet och påverkade detta. Rat Life and Diet in North America är den första film jag gjorde som handlade om Kanada och hade någon politisk referensram. Det är en film om att komma tillbaka till Kanada.”

Mass Monument for a Capitalist Society, Åsa Sjöström, Sweden, 1976, 14 min.

ENG:

Mass was made during Sjöström’s years at the film department of the Royal College of Art, in cooperation with the London Filmmaker’s Co-op. Random or staged shots of people and settings in urban London are arranged and abstracted, double-exposed and solarized. The result is a dense texture filled with layers and associative dimensions. Mass is a film attempting to convey, by strictly filmic means, the cooped-up feeling of the individual in the mass of the city. The absurd concrete city landscape is visualized through the naked eye of the camera in a concentrated mosaic of images and sound.

SWE:

Sjöström filmade Mass Monument under sin vistelse vid Royal College of Art i London i samarbete med The London Filmmaker’s Co-op. Slumpmässiga och iscensatta sekvenser skildrar människor och platser i staden: arrangerade, abstraherade, dubbel-exponerade, och solariserade. Filmen har en sammansatt komposition i flera lager och med associativa dimensioner. Mass förmedlar på filmiskt vis trängsel och individens utsatta roll i stadens massa. Ett absurdistiskt stadslandskap växer fram genom kamerans nakna öga och förmedlar en koncentrerad mosaik av ljud och bild.

Höghuset, Lilian Domec, Sweden, 1976, 10 min.

ENG:

Lilian Domec’s animation, made in collaboration with Annty Landherr and Olle Hedman, portrays a number of people living in a high-rise building in a grey and dreary neighborhood, dreaming away. Here’s the housewife flying off in her hot air balloon, the boy who just wants to watch cowboy-flicks, a sea captain, and the little girl, who gets so angry because there’s nowhere to play on the car-filled streets and instead rides off on a hippopotamus.

SWE:

Domecs animation gjordes i samarbete med Annty Landherr och Olle Hedman och visar en grupp människors liv och drömmar mot bakgrund av ett grått och vardagligt höghusområde. En hemmafru flyger iväg i luftballong, en pojke vill se cowboy-filmer, där finns en strandsatt sjökapten, och en liten flicka vars ilska över saknaden av lekplatser på de bilfyllda gatorna gör att hon istället rider iväg på en flodhäst.

Christmas at Moose Factory, Alanis Obamsawin, Canada, 1971, 17 min.

ENG:

Released in 1971, this lyrical short documentary marked the directorial debut of legendary Abenaki director Alanis Obomsawin. Filmed at a residential school in northern Ontario, it is composed entirely of drawings by young Cree children and stories told by the children themselves. Listening has been at the core of Obomsawin’s practice since the very beginning. “Documentary film,” she said in a 2017 interview, “is the one place that our people can speak for themselves. I feel that the documentaries that I’ve been working on have been very valuable for the people, for our people to look at ourselves… and through that be able to make changes that really count for the future of our children to come.”

SWE:

Filmens premiär 1971 markerar starten på den berömda Abenaki-regissören Alanis Obomsawins karriär. Filmad på en internatskola i norra Ontario består filmen uteslutande av berättelser från och teckningar gjorda av barn från Cree-stammen, vilka skickats iväg hemifrån för att tvångsskolas. Att lyssna är en del av Obomswin’s praktik sedan starten. “Dokumentärfilm,” beskrev hon in en intervju från 2017, som “den plats där våra folk kan tala för sig själva. Jag känner det som om de dokumentärer jag arbetat med har varit oerhört värdefulla för våra stammar, så att våra folk kan se sig själva… och därmed verka för förändringar som verkligen betyder något för våra folks barn och deras barn.”

Frame Line, Gunvor Nelson, Sweden, 1983, 22 min.

ENG:

Frame Line is Nelson’s first collage film. The film that inaugurated her remarkable series of animated films, all made at the Filmworkshop in Stockholm. Frame Line is a reflection on Stockholm and Sweden, on Nelson’s return to her native country and a place that is both familiar and distant, both beautiful and ugly at the same time. Frame Line begins with images and glimpses of Stockholm that Nelson has collected, this audio-visual material develops into new image work in which animation becomes a way of discovering, alternating between randomness and structure. 

SWE:

Frame Line är Nelsons första kollagefilm. Filmen inledde regissörens anmärkningsvärda serie av animerade filmer som alla gjordes vid Filmverkstan i Stockholm. Frame Line reflekterar över Stockholm och Sverige, över Nelsons återvändande till sitt hemland och en plats som är både hemtan och främmande, både vacker och ful på samma gång. Frame Line börjar med bilder och sekvenser av Stockholm som Nelson samlat, vilket sedan övergår till experimentellt bildskapande där animation blir ett sätt att utforska, växlande mellan slumpmässighet och struktur.

Mötet med Flory, Christina Olofson, Sweden, 1985, 10 min.

ENG:

Flory Gate (1904-1998) was a close friend and neighbor of author Elin Wägner. After a divorce during the 1930s, Flory buys the farm next to Wägner’s in Småland. She moves there with her two children and begins to work the land to realize hers and Elin’s ideas around how to till the land. Flory feels like men have failed to build a vital civilization that accounts for nature. In the film, Flory and Sonja meet. Sonja is intrigued by Flory’s enthusiasm. She sees only darkness. What values should she transmit to her own son? During long walks in the wintry landscape, Flory shares her view, and that of Wägner and many other women, of what the future could be like. All growth happens while waiting: “watch nature,” Flory says.

SWE:

Flory Gate (1904-1998) var under många år nära väninna och granne med författaren Elin Wägner. Efter en skilsmässa i slutet av 1930-talet köper Flory en smålandsgård granne med Wägners. Dit flyttar hon med sina två barn och börjar arbeta med att förverkliga sina och Elins idéer om hur man skall bruka jorden. Flory känner det som att männen hade misslyckats i att bygga upp en livskraftig civilisation som tar hänsyn till naturen. I filmen möts Flory och Sonja. Sonja är förundrad över Florys entusiasm. Själv ser hon enbart mörker. Vilka värden skall hon kunna föra vidare till sin son? Flory och Sonja går långa promenader i det vintriga landskapet. Genom att berätta om vad hon, Flory, Wägner och många andra kvinnor stred för ger Flory också en bild av hur det skulle kunna se ut i framtiden. Allt växande sker under väntan; ”se på naturen” säger Flory.

Fantastic Futures
The exhibition title Fantastic Futures is taken directly from marketing materials found at the college which were produced to encourage enrolment in the 1980s. It speaks to a community’s earnest desire for ‘coming-togetherness’ whilst acknowledging the impossibility of artificially fabricating such a thing. The show features thirteen works across video, audio visual installation and performance from a diverse group of artists. Several works are created through unlikely collaborations and successfully generate new communities through their development, while others express the desire for but failure to connect and the ramifications of this. Tongue in cheek interventions performed by local community groups inhabit the site providing commentary on artificial, commercial, and politicised ideas of community, from corporate team building to defunded community centres, place-making policies, and failed education systems.

– Emma Pike

Mona Foma has no permanent physical home. The festival functions as a site-specific enterprise across the island, clustered around its biggest cities in summer but tied to no single place. In this sense, like its seasonal cycle, the festival is ephemeral: a passing celebration of art, music and so forth. But held on land already steeped in thousands of years of Aboriginal culture.

No matter the sites we use for our festival in nipaluna (Hobart) and Launceston, or along the Midlands, our presence here is founded on a colonial structure, a system built on invasion of this place and dispossession of its people. It is clearly a contradiction to acknowledge that the land we hold our festival on was never ceded while continuing to use it, rent it from non-traditional owners, and invite festival-goers to meet us there.

[…]

– Mona Foma