Att löven kan vara bokstäver är lika självklart som lövsprickningen.

Det här blir ett strövtåg i processen – både i att skapa och att se. Det kommer också handla om den felande länken dem emellan. Så många märkliga verk och så många ord däromkring – och ändå så svårt att själv se något i vad man tror att man bör se.

Klart att jag också kritiserar mig själv. Jag har skrivit och föreläst om konst under ett helt liv. Och ändå, efter en som jag tycker enkel föreläsning, får jag häpnadsväckande frågor. Något är fel. Grundläggande fel:

”Kan det här verkligen vara konst”? Eller: ”vad tycker du att jag ska tycka”?

Det ekar av hundra års konstoro. Men så låter det fortfarande. Om man skrapar lite på ytan.

Konstens förbannelse är att man blivit så rädd för den. Antingen flyter man med strömmen och den tjusiga socioekonomiska hajpen. Eller så vänder man bort huvudet.

Nu menar jag absolut inte att konstnärerna ska lägga något till rätta. Aldrig i livet ska de tänka så. Jag ämnar inte heller näpsa några kritiker. Kritikerinstitutionen måste försvaras nu när populismen satt den i gungning.

Men själv tänker jag tillåta mig att vara naiv, till exempel inför dessa tre konstnärers verk. För samtalet är konstens liv, som Ulrik Samuelsson en gång formulerat det.

Som kritiker ägnar man sig ofta åt att klassificera istället för att öppna. Klassifikationen avgränsar men är ingen elitism utan en del av processen att förstå: Vad är detta för verk, vem har gjort det, och fungerar det? Problemet är att man sällan får plats för mer än avprickningar. Man hinner inte fråga hur och varför. Sådana frågor innebär ju osäkerhet, och osäkerhet kräver utrymme. Och visst mod.

Ändå är just förmågan att väcka osäkerhet konstens innersta väsen. Särskilt idag när vi måste ha blixtsnabba och klatschiga svar på allting.

Konst är så långt från stöddig Trump-ism möjligt.

Konst osäkrar, förvandlar och öppnar mot något annat. Den är inte ens en metafor, inget SOM OM. Den ÄR — gärna andra och underligt skeva världar.

Med Laurie Anderson flyger vi genom trädkronorna. Det är inte SOM OM vi flög. Vi flyger, faktiskt. Kroppen tumlar och svävar. Och att löven kan vara bokstäver är lika självklart som lövsprickningen. Genom sina verk erbjuder Laurie Anderson en frihet som är nu. Härlig och våldsam.

Jag tror att den som går på konstutställningar vågar mer än andra. För att få ut någonting måste man ju numera utsätta sig för utsvävningar i alla möjliga dimensioner.

Till exempel för att själv bli löjlig.

Det blir jag inför Tova Mozards film ”Psychic Temple”. Aldrig skulle jag uppsökt denna obskyra verksamhet i min egen verklighet. Jag hatar ju sån där kvasiandlighet. Men här sugs jag fast i soffan av den manande, skrapande rösten och upptäcker att den där fåniga längtan och vaga ensamheten ju också är mina.

Det spelar ingen roll vilken teknik konstnärerna arbetar med. Att få det hela att leva är grejen, oavsett om det rör sig om virtual reality, film eller måleri. Ja, konstigast av allt är ju egentligen de möjliga suggestionerna och förvandlingarna genom måleriet.

”Så mycket längtan på så liten yta ” är den underbara titeln på Karl Olof Knausgårds bok om Edward Munch. Titeln är ett konstaterande. Ta Gittan Jönssons målning ”Diskkasterskan” från 1978, som jag inte kan glömma. Eller ta den färskare ”Vandrerskan”, som med sin dammsugare klättrat upp på den tyske målaren Caspar David Friedrichs romantiskt heroiska klippa.

Vilka dramer! Så mycket komprimerad längtan på så små dukar!

Själv betraktar jag inte ens diskning eller städning som särskilt kvinnliga verksamheter. Att kasta ut tallrikar istället för att diska dem – eller att som kvinna under fem decennier släpa med sig dammsugare in i konshistoriens stora manliga verk – är helt enkelt generella konsttilltag. Fräcka och öppnande.

Men att lyckas måla dammsugaren som en egendomlig korsning av bomb och besjälat djur, och att häva ut de målade tallrikarna så att de, ännu efter fyrtio år, gång på gång skjuts ut från den målade diskhon och förenar sig med världsrymden…

Det är större.

Ingela Lind
Författare och konstkritiker

Hands at Work (part 2)
Tuesday 18 June, 18:00

Organised by Sarah Browne and Jenny Richards.

Join us for the second in a series of screenings and discussions at Mint that feels for the body’s place in contemporary labour relations from intersectional feminist positions. This screening shares the work of Rehana Zaman; ’Tell me the story Of all these things’, Tina Keane; ’In Our Hands, Greenham’, Ralph Lundsten & Rolf Nilson; ’Främmande Planet’.

This screening continues discussions around the registering of different types of work, this time touching upon collective forms of working both within the content of the films and their production. Rehana Zaman’s and Tina Keane’s film in particular, focus on women’s collectivity within relations of political organising and feminised domestic work and the differences in how bodies and activity are registered with the state.

What does it mean to look at these films from a perspective of labour? In what ways can we give form and recognition to the types of activity we are engaged in, in order to go beyond the current concept of work and how it is represented? How can we articulate the polyphonic dimension of lived life?

Mint is a new art space in Stockholm located in the former gallery of Sveagalleriet (1961-1992) in the ABF house on Sveavägen (The Head Quarters of The Workers Educational Association). Mint is initiated by Emily Fahlén and Asrin Haidari, in collaboration with ABF Stockholm, Konstfrämjandet Stockholm and the Swedish Labour Movement’s Archive and Library.

Programmet inleds med Claes Söderquists dokumentära The Return of the Buffalo – ett material som Söderquist återvänt till efter 40 års tid. 1970 när projektet påbörjades var Claes Söderquist en av ytterst få utomstående filmare som släpptes i land på den då nedstängda fängelseön Alcatraz som 1969 hade ockuperats av organisationen Indians of all Tribes. Det som mötte Söderquist var ett fungerande samhälle mitt i majoritetssamhällets institutionella ruiner. På ön hade ett skolsystem, arbetsliv och kulturaktiviteter organiserats och det tidigare fängelset förvandlats till en språngbräda för en intensiv frihetskamp. I filmen hörs rösterna från de drivande i projektet, däribland poeten John Trudell och läraren Bob Bradley, berätta om ursprungsbefolkningens ockupation och dess sociala ställning i USA. The Return of the Buffalo kan förstås som ett unikt dokument över en svunnen utopi och hur den materialiserar sig på en avskuren plats.

Vi färdas vidare i Jessica Faiss Desert – en hypnotisk videoinspelning från en resa genom den egyptiska öknen. Bakom bussfönstrets smutsiga ruta tycks horisontens flyktpunkt ständigt förflytta sig bort från oss in i oändligheten. I Cecilijas hus av Katarina Eismann tas vi med på en resa genom rummen i en familjs sönderbombade hus utanför Sarajevo. Den sociala dimensionen som tidigare varit så starkt kopplad till byggnaden lyser här med sin frånvaro. Familjemedlemmar, vänner och soldater berättar om sina minnen av byggnaden före, under och efter det krig som förvandlade huset till ett skyttevärn. I gestaltningen av en familj och dess raserade hus berättar filmen en större historia färgad av geopolitiska konflikter och etnisk rensning.

En anslående bild av en urskog presenteras för oss i My Lindhs Nordic Panoramas, Landscape No.2. Långsamt glider den massiva skogen isär och landskapet framträder alltmer som en levande entitet. Programmet avslutas med den essäistiska The Pool av Sara Jordenö. I berättelsens centrum står olika former av utplåning – USA:s härjningar i Afghanistan och Irak, och ödeläggelsen av en utomhuspool i kalla krigets Moskva, en inofficiell mötesplats för sexuellt laddade möten mellan kvinnor. Poolen är borta men lever vidare i minnet hos en av de personer som en gång vistats där. På samma sätt, närmar vi oss bombningarna i mellanöstern – genom ett besök på en testplats för bomber i den kaliforniska öknen. Filmen växlar mellan platserna och kontemplerandet över dem utan att någonsin besöka den ”riktiga” platsen.

Kurant Kino presents Things To Come at Atelier NOUA. The programme reflects upon choice, its impact and its application. How is our life subject to the decisions of others, and the environment we find ourselves within? Are we each “A free person”, or are we bound by external forces? Do we balance on a knife’s edge, one decision away from falling? Or, are we fated and should just resign ourselves to enjoy what comes? Afterall, it is said ‘the proof of the pudding is in the eating’.

The programme has been selected in collaboration with Sarah Schipschack, and with use of film archives Filmform (SE), Lightcone (FR) and Arsenal (DE). We would also like to extend thanks to the artists Bernd Lützeler, Ørjan Amundsen and Basim Magdy.

Doors open at 19:30 – Free entrance

_________________________________

Act 1 – 20:00 – 20:50

Der Optionist – Sylvie Boisseau, Frank Westermeyer, 2004, 5mins (Arsenal)

One Infinite Loop – Ørjan Amundsen, 2018, 8mins

From the Top of a Steep Hill – Katja Aglert, 2011, 5mins (Filmform)

A Country’s New Dawn – Sandra Schäfer, 2001, 4mins (Arsenal)

Golf – Mårten Nillson, 1999, 40s (Filmform)

_galore – Bernd Lützeler, 2018, 8,30mins

The Watchmen – Fern Silva, 2017, 10mins (Lightcone)

A Film About The Way Things Are – Basim Magdy, 2010, 11mins

Act 2 – 21:00 -21:40

Kontoret, Skärholmen – Mats Eriksson Dunér, 2012, 40mins (Filmform)

CINEMA PARENTÈSE is happy to bring CLAES SÖDERQUIST in Brussels again. “Le génie civil” (1969), “Landskap” (1985-87) and “Briefe aus dem Schweigen” (1989) will be shown in the presence of the artist.

“Hitler is right when he says that the opposition knows only what it does not want, not what it wants. The Swiss theologian, Ragaz, once said that Hitler has merely filled a vacuum; if he should fall, there would be nothing. Socialism? Forgive me if I laugh. Those who reject the materialist view of history as non-idealistic are as much asses as the blinkered materialists. These views have equal value. You have to go through Marx’s teachings, then use fragments of them and use them critically. As a surrogate for religion it is awful.”

– Kurt Tucholsky in BRIEFE AUS DEM SCHWEIGEN (Letters from Silence) read by Bruno Ganz

● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ●

CLAES SÖDERQUIST (b 1939) is a prominent figure of Swedish experimental film whose visually appealing and personal films revolve around slow cinematic reflections on architecture, landscape, strata, time and space. Influenced by Land-Art, minimalist music (like Charlemagne Palestine) and structural film processes, Söderquist’s dystopian and desolate scenery is at times reminiscent of the films by Michael Snow and Larry Gottheim.

As a film curator, Söderquist has made several comprehensive exhibitions at Moderna Museet in Stockholm: “’The Pleasure Dome’, American Experimental Film 1939-1979” (1980, in collaboration with Jonas Mekas), “Nordic Film” (1983), “West German Experimental Film” (1985, in collaboration with Birgit Hein) and “Swedish Avantgarde Film 1924-1990” (1991, touring program in US, in collaboration with Jonas Mekas and Anthology Film Archives, New York).

CINEMA GALERIES
Program start: 19:00
Entrance: 6/4€ (Reduction for students and unemployed)

● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ● ●

PROGRAM

INTRODUCTION (english)
Daniel A. Swarthnas (Cinema Parenthèse) and Martin Grennberger (Walden Magazine) with Claes Soderquist in attendance

LE GÉNIE CIVIL
Claes Söderquist & Jan Håfström
1967 | 16mm | b&w | sound (no dialogue) | 11’13
“Le génie civil” consists of numerous etchings and photogravure prints from an engineering journal, illustrating the advancement of industrialism in the late 1800’s. The filmed illustrations are allowed to speak for themselves as still images during a prolonged cinematic time, a kind of viewing time. In a reciprocal and dense interaction with sounds from trains, rain, thunder, a ticking clock and organ music, the material is brought to life and the narrative of the film slowly emerges. Because the images in “Le génie civil” are taken out of their original context and placed in another time and space, they link the past with an ongoing present. (Daniel A. Swarthnas)

LANDSKAP (Landscape)
Claes Söderquist
1985-1987 | 16mm | color | sound (no dialogue) | 36’00
“Landscape” is Söderquist’s first minimalistic film. Together with “Passages – Portrait of a city” (2001) and “Labyrinth” (2013), it forms a trilogy exploring space by means of the landscape and the city. The slow camera shots show the inertia of nature and the temporality of thoughtfulness. The film is cut in motion to give a coherent structure of movement, a kind of course of events, through a multifaceted landscape of rich ferns, swaying treetops, winding roots alternated with reflections in a rippling stream. “Landscape” is a focused and tightly formed panorama, whose masterly projection of natural sound and cyclical construction are manifested in seasonal color- and light variations and in flowing water. (Daniel A. Swarthnas)

BRIEFE AUS DEM SCHWEIGEN (Letters from Silence)
Claes Söderquist
1989 | 16mm | color | sound (de dialogue with en subs) | 40’00
Voice-over: Bruno Ganz
In “Briefe aus dem Schweigen”, the reconstructed home of German writer Kurt Tucholsky is portrayed. Tucholsky was a left-wing democrat of Jewish heritage, a pacifist and antimilitarist who lived in exile in Sweden between 1932 and 1935. In letters written to his friends Hedvig Muller and Walter Hasenclever, he warns of anti-democratic tendencies in politics, the military and the judicial system in Sweden as well as in Germany and the rest of Europe, but also of the current threat of Nazism. With unconventional austerity, slow travelling shots of details and empty rooms, (a form recognized from “Landscape”), along with the bitter tone of the letters, Söderquist conveys the existential emptiness and exclusion that exile from Germany meant for the writer. In his home in Hindås in Sweden, Tucholsky stopped writing books in 1932, choosing silence until taking his life in 1935. (Daniel A. Swarthnas)

CONVERSATION (english)
between Claes Söderquist, Daniel A. Swarthnas and Martin Grennberger

In collaboration with Filmform – the art film & video archive, Stockholm, Sweden and Cinema Galeries, Brussels.

EUROPA ENDLOS
In collaboration with CPH:DOX

In 2019, Kunsthal Charlottenborg puts Europe and the EU on the agenda with the group exhibition Europa Endlos presented in collaboration with CPH:DOX, one of the world’s most important documentary film festivals.

The exhibition runs during the spring of 2019 which is marked by two central events in EU politics: Brexit which is Great Britain’s planned exit for the European Union on 29 March 2019 as well as the elections to the European Parliament on 26 May 2019. Both events challenge the democracy and will affect the lives of millions of Europeans and further afield.

Curator Henriette Bretton-Meyer has selected art works created by a number of today’s most prominent artists, who look into stories and themes central to the upcoming EU elections such as identity, labour, borders, community and migration. The art works are exhibited in Kunsthal Charlottenborg’s north wing within a significant exhibition architecture and will be accompanied by numerous discussions, talks and film screenings in collaboration with CPH:DOX.

Artists in the exhibition
The exhibition presents installation, sculpture, film and photography by the international artists Monica Bonvicini (1965, Italy), Jeremy Deller (1966, Great Britain), Daniil Galkin (1985, Ukraine), Sara Jordenö (1974, Sweden), Bouchra Khalili (1975, Morocco), and some older exponents such as Jimmie Durham (1940, USA), the artist duo Fischli Weiss with Peter Fischli (1952, Switzerland) and David Weiss (1946 – 2012, Switzerland) as well as the pioneers Olafur Eliasson (1967, Iceland/Denmark) and Wolfgang Tillmans (1968, Germany). All the selected art works deal with current topics regarding Europe today and EU’s role in the future, some with an activist approach, others in a more documentary style.

Programmet inleds med Claes Söderquists dokumentära The Return of the Buffalo – ett material som Söderquist återvänt till efter 40 års tid. 1970 när projektet påbörjades var Claes Söderquist en av ytterst få utomstående filmare som släpptes i land på den då nedstängda fängelseön Alcatraz som 1969 hade ockuperats av organisationen Indians of all Tribes. Det som mötte Söderquist var ett fungerande samhälle mitt i majoritetssamhällets institutionella ruiner. På ön hade ett skolsystem, arbetsliv och kulturaktiviteter organiserats och det tidigare fängelset förvandlats till en språngbräda för en intensiv frihetskamp. I filmen hörs rösterna från de drivande i projektet, däribland poeten John Trudell och läraren Bob Bradley, berätta om ursprungsbefolkningens ockupation och dess sociala ställning i USA. The Return of the Buffalo kan förstås som ett unikt dokument över en svunnen utopi och hur den materialiserar sig på en avskuren plats.
Vi färdas vidare i Jessica Faiss Desert – en hypnotisk videoinspelning från en resa genom den egyptiska öknen. Bakom bussfönstrets smutsiga ruta tycks horisontens flyktpunkt ständigt förflytta sig bort från oss in i oändligheten. I Cecilijas hus av Katarina Eismann tar huvudpersonen Cecilija med oss på en resa genom rummen i hennes familjs sönderbombade hus utanför Sarajevo. Den sociala dimensionen som tidigare varit så starkt kopplad till byggnaden lyser här med sin frånvaro. Med Cecilija som ciceron möter vi familjemedlemmar, vänner och soldater som berättar om sina minnen av byggnaden före, under och efter det krig som förvandlade huset till ett skyttevärn. I gestaltningen av en familj och dess raserade hus berättar filmen en större historia färgad av geopolitiska konflikter och etnisk rensning.

En anslående bild av en urskog presenteras för oss i My Lindhs Nordic Panoramas, Landscape No.2. Långsamt glider den massiva skogen isär och landskapet framträder alltmer som en levande entitet. Programmet avslutas med den essäistiska The Pool av Sara Jordenö. I berättelsens centrum står olika former av utplåning – USA:s härjningar i Afghanistan och Irak, och ödeläggelsen av en utomhuspool i kalla krigets Moskva, en inofficiell mötesplats för sexuellt laddade möten mellan kvinnor. Poolen är borta men lever vidare i minnet hos en av de personer som en gång vistats där. På samma sätt, närmar vi oss bombningarna i mellanöstern – genom ett besök på en testplats för bomber i den kaliforniska öknen. Filmen växlar mellan platserna och kontemplerandet över dem utan att någonsin besöka den ”riktiga” platsen.

Gunvor Nelson. Personal

The Austrian Film Museum and sixpackfilm present two programs with an array of films by Gunvor Nelson. Considered Sweden’s most significant female experimental filmmaker, Nelson began her path on the US’s West Coast in the 1960s. Along with pursuing her own artistic work, she taught at the San Francisco Art Institute for more than 20 years before returning to Sweden in 1993.

”Gunvor Nelson – Personal film” 9.12 – 25.3 2018

Vernissage 9 dec: 13.30

Under vintern och våren 2018-2019 visar Museum Anna Nordlander ett urval av filmer gjorda av Gunvor Nelson från 1960- till 2000-talet. Ett generöst miniretrospektiv på över 2 timmar film och en chans för Skellefteåborna att lära känna en av pionjärerna inom filmkonsten.

Nelson föddes 1931 i Stockholm men är uppvuxen i Kristinehamn. Större delen av sitt konstnärliga liv har hon varit bosatt i USA och har därför under lång period varit relativt okänd i Sverige. Efter studier i måleri vid Konstfack flyttade hon till San Francisco där hon började experimentera med film. Bildspråket i Nelsons filmer är ofta fragment från vardagen, sammansatta i ett högst poetiskt och drömliknande tillstånd. Rytmiska och repetitiva förlopp ihopklippta med varandra, där ljud och bilder återkommer om vartannat.

The honor of work

The subject for the evening is the honor of work, in Swedish Arbetets ära. The title is taken from a monument over the working class in Malmö created by artist Axel Ebbe in 1929. The sculpture group is placed on Möllevångstorget, Malmö and depicts naked bodies carrying a rock in their bare arms. The industrial skyline of Malmö is also depicted on the massive stone. The whole society rests on the shoulders of the working class. That is the honor of work and the workers. But how does this honor look today? In a near future where machines are doing work, together with artificial intelligence, what will happen with the work and the honor? Are we left with the degradation of manual work, where the dirty jobs are managed by underpaid labor living under poor conditions, and on the other hand the magical artistic work? Will machines and artificial intelligence also dream and feel honor and pride? And why must people who have a job work themselves to the point of death? Do we have a Swedish form of the Japanese phenomenon Karōshi (Japanese= death by overwork) or a local variant of the Soviet Stakhanovism? A Lutheran Stakhanovism?

Guest: artist and writer Dmitri Plax
Curator: Nils Claesson

WORKAWORK is a multidisciplinary artistic research project supported by Vetenskapsrådet (the Swedish research Council) and managed by The Royal Institute of Art.

“Gunvor Eleonora Grundel Nelson, född 1931 i Kristinehamn, är ansedd som en av världens främsta experimentfilmare. Hon startade sin karriär som bildkonstnär efter utbildning vid Konstfack i Stockholm och flyttade sedan till USA, där hon blev en del av avantgarderörelsen New American Cinema i San Francisco. Tidigt började hon använda filmkameran som konstnärligt verktyg. Redan hennes debut, “Schmeerguntz”, som gjordes tillsammans med Dorothy Wiley 1966, väckte uppmärksamhet. Gunvor Nelson har tillhört konstfilmens avantgarde i USA sedan mitten av 60-talet – hennes filmer har bland annat visats på Museum of Modern Art (MoMa) i New York och på Moderna museet i Stockholm. Åren 1970-92 var hon lärare på San Francisco Art Institute. 1993 flyttade hon tillbaka till Kristinehamn.
Gunvor Nelson presenterar själv sina filmer ’On the Fence’ (2016) och ’My name is Oona’ (1969.) Filmvisningen tar ca. 70 min och efteråt finns det tid för samtal. Entre: 150 kr. – berättigar dig till ett medlemsskap i vår filmklubb hösten – 18 och våren – 19. Vi har ingen entréavgift utan bara själva medlemsskapet. Vi kommer att visa ca åtta filmer per år och vårt koncept är att bjuda in en gäst som själv väljer en film, presenterar den och också medverkar i samtalet efteråt. Det brukar bli långa, men mycket spännande kvällar. Vi kommer att varva både spelfilm och dokumentärer, dessutom har vi också en bar som öppnar en halvtimma innan, där vi serverar dricka och tilltugg. För att boka biljetter mejla: info@pygmeteatern.se Har du några frågor ring 08/31 03 21. Vi finns på Vegagatan 17, T-bana Odenplan.

Varmt välkomna till Pygméteatern/Lilla Kulturhuset!”

ALLTING FÖRESTÄLLER. INGENTING ÄR.
– INGMAR BERGMAN OCH KONSTEN

2018 skulle Ingmar Bergman ha fyllt 100 år vilket uppmärksammas stort genom flera kulturhändelser runtom i världen. Tillsammans med Ingmar Bergmanstiftelsen producerar Gävle konstcentrum en utställning med konstnärer som på olika sätt tar avstamp i Ingmar Bergmans konstnärskap.

Konsten är alltid närvarande i Bergmans filmer och tätt förknippat med livet självt. I samma stund som Bergmans filmer ställer frågan om vad konsten betyder för människan ställer han frågan vad det betyder att vara människa. Konsten är en kraft och ett sätt att spegla livet och leta svar på de stora frågorna, skapandet är en nödvändighet för att bearbeta och hantera de egna tillkortakommandena och de trauman som tillfogats från start. Samtidigt är tillvaron en teater där människor skapar sig en persona och lever i kulisser. ”Allting föreställer. Ingenting är.”, säger teaterregissören i Efter repetitionen från 1983. Bergmans filmer innehåller en ständig diskussion om tillvaron som tycks innehålla flera dimensioner och konsten fungerar som en nyckel och ett redskap att inte bara komma åt dem men också i grunden spegla, och därmed bearbeta och förändra dem.

Medverkande konstnärer: Joseph Beuys, Maria Finn, Axel Fridell, Ragnar Kjartansson, Hanna Ljungh, P. A. Lundgren, Magdalena Von Rudy och Ylva Snöfrid.

INTRO: GUNVOR NELSON

“The natural flow of the Western eye is left to right, which makes right to left motion have more power,” says Gunvor Nelson. Born in 1931 and raised in Kristinehamn, Sweden, Nelson moved to the USA in 1953. In collaboration with Dorothy Wiley, she made her first film, Schmeerguntz, in 1966 while immersed in the San Francisco Bay Area’s lively experimental film culture. In addition to filmmaking, Nelson inspired new generations of artists while teaching at San Francisco State University and San Francisco Art Institute. Nelson moved back to Sweden in 1993, where she resides to this day. With her unique style of personal and poetic filmmaking, Nelson is one of the main protagonists in avant-garde filmmaking from the 1960s to today. Her works touch both the imagination and the physical body. Through the use of repetition in her works, she empowers herself and the viewer to get back to one’s most urgent needs. She’s been the recipient of numerous major awards and grants, including most recently the Swedish Arts Grants Committee’s Grand Award. In 2008 Nelson was awarded an artists lifetime income guarantee by the Swedish Arts Grants Committee. Her films have been screened at major art museums as MOMA in New York, Moderna Museet in Stockholm and cinematheques in Europe and North America. A focus on Nelson’s work is vital because, in its entirety, it can be seen as a nucleus of an artist’s understanding of inscribing oneself in history.

Gunvor Nelson will be present at the screening.

Filmprogram:

TALKING TO MYSELF, Anne Charlotte Robertson, 1985, färg, 3 min

“Självet dubbelexponerat, käbblande, klagande, försök att höra sig själv tänka.” -ACR

LOCOMOTION, Anne Charlotte Robertson, 1981, färg, 7 min.

”Överdoser, sammanbrott och raseri på systemet i ett stiliserat isoleringsrum på ett sjukhus.” -ACR

FIVE YEAR DIARY, Reel 26. 22 min.
FIVE YEAR DIARY, Reel 83. 25 min
FIVE YEAR DIARY, Reel 47. 27 min.

”Five Year Diary (1981–1997) består av alla filmer jag gjort och innehåller en filmdagbok med början den tredje november 1981. Det är en enorm hemmafilm på Super-8 – i oktober 1988 var den fyrtio timmar lång – och innehåller ljudband, uppläsningar från skrivna dagböcker, live-speaker, och filmer gjorda för interaktiva uppträdanden med mig själv. Mellanakterna består av band från dagböcker och bakprojicerade loopar ur dagböcker filmade på standard-8. Maniska brev kommer att delas ut. Titeln Five Year Diary hänvisar till de små dagböcker med lås och nyckel som ger en fem rader om dagen under fem år, endast tillräckligt för en glimt av livet, vilket detta är. This is my trousseau. It’s true, so…

Tidens tecken inbegriper: vegetarianism, stora viktökningar/viktminskningar, motion, nakenhet och unisexkläder, ungmöstånd och katastrofala relationer, mentala sammanbrott och hospitaliseringar, följderna efter faderns och kattens död, att gå på konsthögskola, arbete/arbetslöshet/agrikulturellt egenföretagande, blomster- och grönsaksodling, förälskelse i en film/tv-skådespelare, sol och måne och mysticism, buddhism och kristendom, ett accepterande av familj och «hem på landet» som något nödvändigt, självterapeutiska filmer, melankoli och extas: «manodepression».
I visningen ingår fotoalbum, souvenirer, konstverk, favoritböcker, maniska skrifter, och en miljöinstallation på temat vegetarianism/anti-djurmisshandel.

I ett lyckligt slut skulle jag idealiskt sett vara smal, vegetarian, anställd, ha slutat med medicin och tobak, och vara lyckligt gift. Du inbjuds gissa när dessa tillstånd ska existera för mig. Jag har gjort denna film på ett sådant sätt att du ska uppmanas att granska även ditt eget liv.”

Samtliga filmer visas digital.

Med tack till Anne Charlotte Robertson Collection, The Harvard Film Archive. Höstens öppna filmvisningar på Filmform genomförs med stöd från Stockholms Stad.

Eric Michel Nilsson föddes 1935 i Belgien och utbildade sig till filmregissör vid den mytomspunna filmskolan IDHEC i Paris. Under det tidiga 1960-talet kom han att ingå i SVT:s nystartade dokumentärfilmsavdelning och det var inom televisionen som Eric M Nilsson fick möjlighet att utveckla sitt associativa bildberättande. Bredden och blandningen av genrer är omisskännlig i Nilssons skapelser, essäfilmer som Anonym och Åtgärdas samsas med dokumentärer som Djurgårdsfärjan och formexperimenten i Passageraren, Brutal och Ormgard. Gemensamt är misstron mot språket och intresset för meningsskapande i relationen mellan ord och bild. I Eric M Nilssons filmer finns ett genomgående lekfullt förhållningssätt och på samma gång en kritik mot filmmediets illusoriska egenskaper och dess förmåga att lura sin betraktare.

Filmformpriset har sedan 1995 tilldelats personer som varit särskilt betydelsefulla i utvecklingen av rörlig bild som konstnärligt medium. Tidigare Filmformpristagare är: Claes Söderquist 2015, Maja Borg och Christine Ödlund 2010, Mats Hjelm 2006, Cecilia Lundqvist 2004, Kjartan Slettemark 2003, Petra Lindholm 2002, Ann-Sofi Sidén 2001, Magnus Wallin 2000, Olle Hedman och Gunvor Nelson 1996 och Antonie Frank Grahamsdaughter 1995. Prissumman uppgår till 10 000 kr.

Filmforms styrelse som utsett årets pristagare består av Annika Wik (ordförande), Lina Selander, Björn Norberg, Karolina Pahlén, Katarina Renman Claesson och Jan Holmberg.

Boken Direktupphandling av kortfilm om medicinsk åldersbedömning innehåller offentliga allmänna handlingar rekvirerade från Rättsmedicinalverket (RMV). I dokumenten behandlas arbetet med en informationsfilm som producerades 2016–2017 på uppdrag av RMV. Filmens målgrupp är asylsökande ungdomar som inte kan styrka sin ålder med identitetshandlingar. I dessa fall erbjuder Migrationsverket den asylsökande att genomgå en tandröntgen- och magnetkameraundersökning. Med undersökningarna som underlag gör RMV en medicinsk åldersbedömning och en rättsläkare skriver ett rättsmedicinskt utlåtande som i ord beskriver sannolikheten för att den asylsökande är över eller under 18 år. Migrationsverket använder utlåtandet som en del i sin bedömning av den asylsökandes ålder och beslutar om denne skall betraktas som barn eller vuxen. Publikationen kan ses som ett försök att belysa övergripande samhällsstrukturer genom att studera en avgränsad del av den svenska statliga byråkratin.

Boken publiceras som en del i Vägra döda – historier om de vapenfria männen, ett konstnärligt forskningsprojekt av Carl Johan Erikson och Björn Larsson. Projektet finansieras av Vetenskapsrådet och bedrivs vid Kungl. Konsthögskolan. Boken är formgiven av Rikard Heberling och tryckt av Elanders, 2018. Kontakt: info@vagradoda.se

Boken kan gratis rekvireras genom Filmforms webshop (porto tillkommer vid frakt)

Tom Benson och Rut Hillarp

Två surrealistiska fotografer av två olika generationer möts i en utställning
Tom Benson (1935-1999), Sveriges egen surrealistiska mästare, skapade en stor mängd fantasmagoriska bilder baserade på fiktiva karaktärer och drömliknande landskap. Genom att använda sina fantasieggande fotografier i sinnesvidgande collage visade Benson upp inre världar präglade av mysterier, äventyr och erotisk laddning. Hans mångfacetterade visioner slungar betraktaren hämningslöst in i överdådigt känslomässiga territorier fyllda av intelligens, humor, sexuella fantasier, udda karaktärer och spöklika miljöer – alla elegant sammanvävda i ett ödmjukt firande av den mänskliga fantasin.

Rut Hillarp (1914-2003) var en av våra stora lyriker och som modernistisk kärlekspoet är hon utan motstycke i vår litteratur. Också som fotograf var hon banbrytande med de suggestiva dubbelkopieringarna i sina sena dikt–bildsamlingar utgående från klassiska mytiska motiv. Med den poetiska smalfilmen De vita händerna, gjord tillsammans med den rumänskfödde Mihail Livada kring 1950, skrev hon historia inom svensk experimentfilm. Den erotiska passionen är grundvalen i hennes skapande, genomsyrande också hennes unika dagbok som kom ut i urval 2011.

Modellarkivet
20 June – 26 August

Explore the magical model archive of Stockholm’s Urban Planning Department through the lens of Malin Pettersson Öberg and her film Modellarkivet. The exhibition—the first in ArkDes’ new Boxen gallery — takes the film as it’s starting point to offer an experience at once spatial and tactile.

Artist Malin Pettersson Öberg’s work asks questions about archives and how they help us to understand our surroundings. The film about the model archive at the Urban Planning Department of the City of Stockholm reveals the tools that we use to understand our city and explores built and unbuilt visions of Stockholm, examining ideas connected to how we collectively organise our lives using miniature versions of large-scale cityscapes.

The large screen shows the film Modellarkivet. The subtitles are displayed separately. Towards the end of the space are two shelf units with around 50 models from the city’s Urban Planning Department model archive, evoking the experience of walking through its aisles.

“Accelerator is in the process of coming into being. The former physics laboratories have been emptied and the exhibition spaces will be built during the forthcoming year. “To come into being” is the overall theme of the film programme, but also the preparation for creation – for example models or musical scores.

Accelerator’s art project in 2018 consists of a film programme with a series of video works. It will be shown in Södra huset at Stockholm University on a large screen in the space outside the university library.

Participating artists are: Sofia Hultén, AUJIK (Stefan Larsson), Gunilla Klingberg, Liv Strand, Kihlberg & Henry, Katarina Löfström, Debora Elgeholm, Viking Eggeling. The films will be shown during university opening hours during a four-day period.”

Why Is Everything A Rag is the first solo museum exhibition of the Stockholm-based artist Jockum Nordström in the United States.

Children’s books, jazz and blues vinyl covers, collages, drawings, paintings, and paper sculptures collected from the start of his career through today figure in a practice animated by and built of visual vernacular. Inhabiting liminal spaces heralded as much by surrealism as by folk traditions, Nordström looks to the cultural, psychological, and physical margins of society. Positioning his audience as voyeurs—into derelict buildings, soundscapes, and private lives—Nordström explores the conditions of “outsider” to develop an oeuvre of outlines—physical perimeters, cut-outs and scraps—creative edges of civilization.

Why Is Everything A Rag brings Nordström—for the first time—to New Orleans, the city that has shaped his artistic imagination since the early ‘90s and to the home of the music he makes as a member of the band, Joakim Åhlund & Jockum Nordström. Why Is Everything A Rag is a demonstration of a practice guided by improvisational logic, an unremitting tempo, and perpetual discovery through space-time delimited by ungoverned borders.

The CAC is proud to release its first musical album in conjunction with this exhibition. Why Is Everything A Rag shares its name with the exhibition and will be the third release by Joakim Åhlund & Jockum Nordström. The album will be produced by New Orleans-based producer, Christoph Andersson.

En Rachâchant – Jean-Marie Straub and Danièle Huillet (France, 1982, b&w, sound, 7 min)

Ernesto, a young schoolboy, decides to stop going to school because he learns things there that he doesn’t know. His parents take him to see the principal who tries, in vain, to impose his authority as a fount of wisdom upon the child, but eventually has to admit defeat. Adapted from Ah! Ernesto (1971) by Marguerite Duras.

Aprè-midi près du tombeau de Falconetti – Oleg Tcherny (France, 2012, color, sound, 10 min)

On a sunny afternoon, an elderly man is sitting in the shade of the
trees of the Montmartre cemetery in Paris, on the edge of the tomb
of the great actress Falconetti (1892-1946). She gained
unforgettable recognition as Jeanne d’Arc in Carl Theodor Dreyer’s
1928 silent film The Passion of Joan of Arc. Later, she took her life in
Buenos Aires. Now the old man, Jean- Marie Straub, while playing with his walking stick, keeps her company. Until he is disturbed…

La Madre – Jean-Marie Straub (Switzerland, 2012, color, sound, 20 min)

La madre is based on the short story with the same title from Dialoghi con Leucò (1947) by Cesare Pavese, a text that also was used in the film Dalla nube alla resistenza (1979). After having killed someone, Meleagros is killed in turn – by his own mother, whom he never managed to cut loose from completely. But… is there anyone who manages to break away from their mother? This is the question asked by more than ambiguous and ambivalent Hermes. With irony and sympathy, he enlightens the human who has turned into a shadow about these facts of life. The three versions – different recordings of the same text – project onto the screen the fears and hopes from the beginning of times as the very issues that accompany us in our own everyday life.

Verteidigung der Zeit – Peter Nestler (Germany, 2007, color, sound, 24 min)

Peter Nestler’s poetic documentary Verteidigung der Zeit is not only
an hommage to Jean-Marie Straub’s and Danièle Huillet’s film Quei
loro incontri (2005), but also to their access to cinema itself. In
various encounters and conversations Nestler offers an insight into
their life and work, including passages from Italian poet Cesare
Pavese. Commisioned by German television network 3sat, Nestler’s
film could be seen as memory film to their collaborative efforts, but
especially directed to Danièle, who passed away the year before.
Included in the film is also footage from their visit to Stockholm and
Filmhuset in February 2004, a conversation that is published, for the first time, in its entirety in the new issue of Walden 7/8.

Med sitt strängt didaktiska tilltal kan Bostadens mått (1959) av Lennart Johansson ses som inledande manual för hur det funktionalistiska hemmet och dess sociala liv skulle struktureras. Filmen påvisar hur varje mänsklig interaktion är möjlig att mätas i centimeter och optimeras inom rummets fyra väggar. Den moderna bostaden är här tydligt genuskodad utifrån 1950-talets hemmafruideal. Kvinnans reproduktiva arbete i hemmet beskrivs genomgående i industriella, fabriksliknande termer och förkroppsligar därmed Le Corbusiers dekret om bostaden som maskin. Peter Weiss porträtt av hemlösa i Stockholm i Ansikten i skugga (1957) är en annan film med ett akut ärende att skildra och förbättra en skenande bostadssituation. Med sin socialt engagerande form och Christer Strömholm bakom kameran skildras dessa bortglömda människors livsvillkor i stadens kyffen och mörkaste vrår. Från de skuggridna ansiktena finns en direktlänk till Ane Hjort Guttus film Four Studies of Oslo and New York (2012) i vilken den politiska aspekten av solljus diskuteras. Genom en kritisk läsning av den urbana historien undersöker Hjort Guttu associationen mellan fattigdom och mörker både i fysisk och metaforisk mening. Hur solljus gått från att vara en allmän rättighet vid uppförandet av bostäder till att bli ett privilegium för ett fåtal i den senkapitalistiska staden. I Under Construction (2009) av Josef Doukkali och Lennart Westman har bostadsbyggandet gjorts om till en elektroakustisk symfoni bestående av ljud och bild som konstnärerna samlat in från en byggarbetsplats. Programmet avslutas med Christine Leuhusen & Agnes Stubers dokumentär Välkommen till Ikano (2016) – en skrämmande skildring av de mänskliga konsekvenserna efter Stockholms stads beslut 2012 att sälja ut hela allmännyttan i Hagsätra till Ikea. Från paret Myrdals sociala ingenjörskonst till dagens nyliberala ingenjörskonst, här har ni den nya Ikeastaden.

Programmet inleds med “Stockholm 1970” (2001) av Felice Hapetzeder i vilken en äldre italiensk man retrospektivt redogör för sin korta vistelse i Stockholm som arbetskraftsinvandrare på 1970-talet. Utan att någonsin lämna den soldränkta Amalfikusten där mannen numera bor lyckas Hapetzeder gestalta Stockholms mest lugubra sida genom mannens minne av staden och dess sociala koder. En liknande migrationsberättelse tar form i Jordmannen (1980) av Muammer och Synnöve Özer. Sagans huvudroll spelas av Jordmannen, en lerfigur som tvingas fly ett fattigt agrarsamhälle i Turkiet i jakt på arbete bland industrierna i Sverige. I en halsbrytande scen på dåvarande Utlänningsavdelningen ges en helt unik inblick i mötet med den svenska byråkratin som migrant i det sena 1970-talet. Här får Jordmannen lära sig om sin nya tacksamhetsskuld, om omöjliga krav och svenska värderingar innan han blir nersänkt i vit målarfärg till tonerna av nationalsången och ekot av vår egen politiska samtid.

Take it apart and put together again av Maria Magnusson (2014) och Ane Hjort Guttus The City at Night (2013) är två dokumentära verk som båda använder avskalad dialog i kombination med stillbilder för att berätta om livsöden som radikalt omformats av städers sociala och kulturella väv. I Take it apart… får vi ta del av en kärleksrelation som uppstod i den ikoniska MC-klubben Sofia Hogs och i The City at Night intervjuas en konstnär om ett tjugoårigt projekt där hon med abstrakt måleri kartlagt episoder som hon erfarit under nattliga vandringar i en norsk stad. Karl Holmqvists Skåpet (1997) består i sin tur av en enda tagning där konstnären och hans vänner med stor möda transporterar ett enormt skåp genom centrala Stockholm. Med sin ironiska blinkning till Polanskis klassiker Två män och ett skåp från 1958 blir 17-minutersfärden längs Götgatan och Folkungagatan både komisk och engagerande. I Guillermo Álvarez avslutande socialreportage Underjordiskt sällskap (1982) visas tunnelbanan upp som en plats där olika marginaliserade människor och subkulturer kan existera och mötas.

His films have been shown in a number of international festivals such as Locarno, Rotterdam, Viennale, and Biennale di Venezia.

Program:
Introduction and q&a with the filmmaker Oleg Tcherny.

La Proiezione é Cominciata
2007, 35mm to digital file, color, sound, italian with english subtitles, 7’00

This Is the Paradigm of the Worst Possible Film
2014, hd, color, sound, english, 9’00

Without Musical Accompaniment
2014, hd, color, sound, english, 6’00

L’après-midi près du tombeau de falconetti
2012, hd, color, sound, french with english subtitles, 10’00

Chez Jean-Claude Rousseau
2017, hd, color, sound 12’00

Flashback Legion
2016, hd, color, sound, 18’00

I Stockholm (1929) av Reinhold Holterman får vi en passande introduktion till staden vid tröskeln till modernismens inbrott som skulle omforma Stockholm i grunden. Med elaborerad klippteknik och djärva perspektiv skildras en stad i förändring med ena foten kvar i sitt nyklassicistiskt borgerliga arv och den andra i arbetarrörelsens planer för staden.

Stockholm som modernistiskt projekt återkommer även i den experimentella Slussen (1951) av Lennart Johansson och dess janusansikte blottas i Odjuret (1951) av Per Olov Grönstrand där vi får ett smakprov av den annalkande Citysaneringen som skulle intensifieras ett decennium senare. En bulldozer i full färd med att demolera Sergelhuset tar i Odjuret formen av jättelik best, underfundigt gestaltad i skräckfilmsestetik. Här öppnas en glipa mot kritiken av den senmoderna stadsplaneringen förenad med en framväxande konsensus- och konsumtionskultur som berörs i Carl Slättne och Sven Elfströms verk. I Slättnes filmessä “Protokoll fört vid studie över sönderfallande system” (1971) upprepas orden: “bilder är bra, min arbetsgivare är bra, illusion är bra” likt ett mantra. En dräpande kommentar både över Saltsjöbadsandan och film och TV-mediets roll i att upprätthålla denna statsbärande ideologi. Med Ceremonin (2016) fortsätter Lina Selander denna kritiska tradition genom en odyssé av arkiv och egeninspelat material som sträcker sig över tid och rum men som hela tiden har miljöerna kring Bredäng som sitt centrala nav. En bild ur Olof Rudbecks Atlantica från 1677 i vilken författaren pekar ut och blottlägger Sveriges dolda skatt blir utgångspunkten för Selanders film som använder myten om Atlantis i hopp om att avtäcka en politisk utopi som försvunnit in i tiden.

Program:
Stockholmsbilder – experiment, Reinhold Holterman
sent 1920-tal, 16mm till digital fil, sv, stum, 6’49
Slussen, Lennart Johansson och Lennart Arnér
1951, 16mm till digital fil, sv, ljud, 2’57
Odjuret, Per Olof Grönstrand och Nils Olsén
1953, 16mm till digital fil, sv, ljud, 5’50
Protokoll fört vid studiet av ett sönderfallande system, Carl Slättne
1971, 16mm till digital fil, sv, ljud, svensk dialog, 10’35
Utveckling?, Sven Elfström
1971, 16mm till digital fil, färg, ljud, svensk dialog, 5’16
Ceremonin, Lina Selander och Oscar Mangione
2016, HD, färg/sv, ljud, svensk dialog med engelska undertexter, 16’18

Gottheim became, together with Michael Snow and Ernie Gehr, one of the America’s most prominent and leading ’structural’ avant-garde filmmakers in 1960s. From his late-1960s series of sublime ‘single-shot’ films to the dense sound/image constructs of the mid-1970s and after, his cinema is the cinema of presence, of observation, and of deep conscious engagement. While addressing genres of landscape, diary and assemblage filmmaking, Gottheim’s work properly stands alone in its intensive investigations of the paradoxes between direct, sensual experience in collision with complex structures of repetition, anticipation and memory.

Program: Chants and Dances For Hand
Your Television Travel
1991 | 16mm to digital file | color | 15’00
The history of space, the place of mystery, the mystery of trace, the space of history.

Chants and Dances For Hand
1991–2016 | hd | color | 40’00

Introduction and q&a with the filmmaker.

Gunvor Nelson
Filmaren och konstnären Gunvor Nelson föddes 1931 i Stockholm och växte upp i Kristinehamn. Efter konststudier i Stockholm flyttade hon 1953 till San Francisco där hon studerade och senare undervisade i konst. På 1960-talet gjorde Nelson Schmeerguntz, Fog Pumas och My Name is Oona (de två förstnämnda tillsammans med Dorothy Wiley), som alla räknas som milstolpar i experimentfilmshistorien. Nelson i likhet med många andra filmare och konstnärer verksamma i San Francisco Bay Area rörde sig kring Canyon Cinema och San Francisco Cinematheque; däribland Bruce Baillie, Chick Strand, Sidney Peterson, James Broughton och Robert Nelson.

I Gunvor Nelsons filmer varvas ofta animation med filmat material i sammanfogande kollage där hon på olika sätt övermålar, sönderdelar och överlagrar bilder i parallellt pågående montage. Ofta rör sig filmerna, utan en tydlig avgränsning, lekfullt mellan tid och rum, där surrealistiskt oanade sammandrabbningar följs av ett mer dokumentärt eller narrativt innehåll. Centralt är även Nelsons arbete med ljudets interaktion och utvidgande av bilden.

1993 flyttade Nelson tillbaka till Kristinehamn, där hon fortfarande är verksam. Hon har genom åren mottagit flera stora utmärkelser och hennes filmer visas på museer, filmfestivaler och cinematek världen över.

“Vad som helst – till synes…”
Konstfilm, experimentfilm och annan film som tänjer gränser

Ända sedan filmens födelse har det funnits filmskapare som har velat testa mediets gränser för att utforska dess potential, ständigt med frågan ”vad är film?” som ledstjärna. De har experimenterat med form och innehåll, brutit upp narrativ, trickfilmat, etsat berättelser direkt på remsan, visat bilder som inte får visas och suddat ut gränserna mellan film och konst. Under den här rubriken lyfter vi fram verk får oss att se på ett nytt sätt och ifrågasätta våra förutfattade meningar om vad film kan vara. Den här gången lyfter vi fram Sveriges kanske främsta representant på området, Gunvor Nelson, i sex program.

GUNVOR NELSON
Filmaren och konstnären Gunvor Nelson föddes 1931 i Stockholm och växte upp i Kristinehamn. Efter konststudier i Stockholm flyttade hon 1953 till San Francisco där hon studerade och senare undervisade i konst. På 1960-talet gjorde Nelson Schmeerguntz, Fog Pumas och My Name is Oona (de två förstnämnda tillsammans med Dorothy Wiley), som alla räknas som milstolpar i experimentfilmshistorien. Nelson i likhet med många andra filmare och konstnärer verksamma i San Francisco Bay Area rörde sig kring Canyon Cinema och San Francisco Cinematheque; däribland Bruce Baillie, Chick Strand, Sidney Peterson, James Broughton och Robert Nelson.

I Gunvor Nelsons filmer varvas ofta animation med filmat material i sammanfogande kollage där hon på olika sätt övermålar, sönderdelar och överlagrar bilder i parallellt pågående montage. Ofta rör sig filmerna, utan en tydlig avgränsning, lekfullt mellan tid och rum, där surrealistiskt oanade sammandrabbningar följs av ett mer dokumentärt eller narrativt innehåll. Centralt är även Nelsons arbete med ljudets interaktion och utvidgande av bilden.

1993 flyttade Nelson tillbaka till Kristinehamn, där hon fortfarande är verksam. Hon har genom åren mottagit flera stora utmärkelser och hennes filmer visas på museer, filmfestivaler och cinematek världen över.

“Vad som helst – till synes…”
Konstfilm, experimentfilm och annan film som tänjer gränser

Ända sedan filmens födelse har det funnits filmskapare som har velat testa mediets gränser för att utforska dess potential, ständigt med frågan “vad är film?” som ledstjärna. De har experimenterat med form och innehåll, brutit upp narrativ, trickfilmat, etsat berättelser direkt på remsan, visat bilder som inte får visas och suddat ut gränserna mellan film och konst. Under den här rubriken lyfter vi fram verk får oss att se på ett nytt sätt och ifrågasätta våra förutfattade meningar om vad film kan vara. Den här gången lyfter vi fram Sveriges kanske främsta representant på området, Gunvor Nelson, i sex program.

GUNVOR NELSON
Filmaren och konstnären Gunvor Nelson föddes 1931 i Stockholm och växte upp i Kristinehamn. Efter konststudier i Stockholm flyttade hon 1953 till San Francisco där hon studerade och senare undervisade i konst. På 1960-talet gjorde Nelson Schmeerguntz, Fog Pumas och My Name is Oona (de två förstnämnda tillsammans med Dorothy Wiley), som alla räknas som milstolpar i experimentfilmshistorien. Nelson i likhet med många andra filmare och konstnärer verksamma i San Francisco Bay Area rörde sig kring Canyon Cinema och San Francisco Cinematheque; däribland Bruce Baillie, Chick Strand, Sidney Peterson, James Broughton och Robert Nelson.

I Gunvor Nelsons filmer varvas ofta animation med filmat material i sammanfogande kollage där hon på olika sätt övermålar, sönderdelar och överlagrar bilder i parallellt pågående montage. Ofta rör sig filmerna, utan en tydlig avgränsning, lekfullt mellan tid och rum, där surrealistiskt oanade sammandrabbningar följs av ett mer dokumentärt eller narrativt innehåll. Centralt är även Nelsons arbete med ljudets interaktion och utvidgande av bilden.

1993 flyttade Nelson tillbaka till Kristinehamn, där hon fortfarande är verksam. Hon har genom åren mottagit flera stora utmärkelser och hennes filmer visas på museer, filmfestivaler och cinematek världen över.

“Vad som helst – till synes…”
Konstfilm, experimentfilm och annan film som tänjer gränser

Ända sedan filmens födelse har det funnits filmskapare som har velat testa mediets gränser för att utforska dess potential, ständigt med frågan ”vad är film?” som ledstjärna. De har experimenterat med form och innehåll, brutit upp narrativ, trickfilmat, etsat berättelser direkt på remsan, visat bilder som inte får visas och suddat ut gränserna mellan film och konst. Under den här rubriken lyfter vi fram verk får oss att se på ett nytt sätt och ifrågasätta våra förutfattade meningar om vad film kan vara. Den här gången lyfter vi fram Sveriges kanske främsta representant på området, Gunvor Nelson, i sex program.

MY NAME IS OONA brukar räknas som en milstolpe i experimentfilmhistorien, och är ett tidlöst och ömt porträtt av barndomen och i synnerhet Nelsons dotter Oona. I ett kollage av närbilder på Oonas ansikte, när hon lekandes springer runt i mantel, skrattar eller rider i bländande solnedgång, sammanflätas med träd och mörka silhuetter, dubbelexponeringar, positiv och negativ film till en lyrisk och suggererad helhet med virvlande kameraföring. Det är ett expressivt bildberättande som interfolieras med Steve Reichs ljudupptagningar där han instruerar Oona till att rabbla veckodagarna och Nelsons egna ljudupptagningar av när Oona säger ”My name is Oona”, vilka Nelson genom loopar och överlagringar, briljant har processat till ett minimalistiskt ljudmontage.

RED SHIFT är ett slags familjedrama inspelat i familjehemmet i Kristinehamn där Nelson samt hennes dotter, mor och far spelar olika roller. Västernprofilen Calamitys Janes dagböcker, skrivna i brevform mellan 1877 och 1902 men aldrig skickade, till dottern hon tvingades adoptera bort och aldrig fick återse, fungerar som narrativ nerv och kommentar filmen igenom. Medan Calamitys tragiska livsöde skildras på ljudspåret, pågår flera parallella tids- och berättarskikt. I Red Shift verkar rummen likt minnen där dåtid sammanförs med nutid i ett hem där generationer vuxit upp och levt hela sina liv. Livsöden, relationer och konflikter flätats fragmentariskt in i varandra, och rynkig hud och åldrade människokroppar kontrasteras mot slät hud, barn och ungdom. Mellan olika rum och tidshopp, rör sig kroppar, som en dans, in och ut. Kameran är ständigt närvarande och på samma gång en icke deltagande iakttagare. Huset där Gunvor växte upp är, efter sin långa vistelse i USA, inte längre detsamma. Det välbekanta har blivit främmande.

TIME BEING inleds med två fotografier på en kvinna som följs av en närbild på ett bedagat och fårigt kvinnoansikte i profil. I trädgården utanför fönstren skiner solen, medan kvinnan med vidöppen mun andas med tunga och kämpande andetag. Kvinnan är Nelsons mor och ligger för döden. Tonen är allvarlig och tystnaden total. Filmen är kanske inte bara Nelsons mest personliga och närgångna, utan också hennes mest avskalade. Bilderna är osentimentala och direkta. Under filmens gång flyttas kameran steg för steg bort från modern och närmar sig alltmer Nelson, som för ett ögonblick filmar sina sommarsandalsbeklädda fötter. Denna gest vittnar inte bara om en persons sista tid i livet, utan också om Nelsons faktiska närvaro i rummet som – just i denna stund – var där.

KOMMANDE PROGRAM MED GUNVOR NELSON:
Återvändarens blick – 1 mars, kl 18:00
Stadens flöde – 15 mars, kl 18:00
Skuggor och växlighet – 23 mars, kl 20:15

GUNVOR NELSON
Filmaren och konstnären Gunvor Nelson föddes 1931 i Stockholm och växte upp i Kristinehamn. Efter konststudier i Stockholm flyttade hon 1953 till San Francisco där hon studerade och senare undervisade i konst. På 1960-talet gjorde Nelson Schmeerguntz, Fog Pumas och My Name is Oona (de två förstnämnda tillsammans med Dorothy Wiley), som alla räknas som milstolpar i experimentfilmshistorien. Nelson i likhet med många andra filmare och konstnärer verksamma i San Francisco Bay Area rörde sig kring Canyon Cinema och San Francisco Cinematheque; däribland Bruce Baillie, Chick Strand, Sidney Peterson, James Broughton och Robert Nelson.

I Gunvor Nelsons filmer varvas ofta animation med filmat material i sammanfogande kollage där hon på olika sätt övermålar, sönderdelar och överlagrar bilder i parallellt pågående montage. Ofta rör sig filmerna, utan en tydlig avgränsning, lekfullt mellan tid och rum, där surrealistiskt oanade sammandrabbningar följs av ett mer dokumentärt eller narrativt innehåll. Centralt är även Nelsons arbete med ljudets interaktion och utvidgande av bilden.

1993 flyttade Nelson tillbaka till Kristinehamn, där hon fortfarande är verksam. Hon har genom åren mottagit flera stora utmärkelser och hennes filmer visas på museer, filmfestivaler och cinematek världen över.

“Vad som helst – till synes …”
Konstfilm, experimentfilm och annan film som tänjer gränser

Ända sedan filmens födelse har det funnits filmskapare som har velat testa mediets gränser för att utforska dess potential, ständigt med frågan ”vad är film?” som ledstjärna. De har experimenterat med form och innehåll, brutit upp narrativ, trickfilmat, etsat berättelser direkt på remsan, visat bilder som inte får visas och suddat ut gränserna mellan film och konst. Under den här rubriken lyfter vi fram verk får oss att se på ett nytt sätt och ifrågasätta våra förutfattade meningar om vad film kan vara. Den här gången lyfter vi fram Sveriges kanske främsta representant på området, Gunvor Nelson, i sex program.

KOMMANDE PROGRAM MED GUNVOR NELSON:
Muir Beach – 25 feb, kl 18:00
Den familjära sfären – 27 feb, kl 18:30
Återvändarens blick – 1 mars, kl 18:00
Stadens flöde – 15 mars, kl 18:00
Skuggor och växlighet – 23 mars, kl 20:15

Filmaren och konstnären Gunvor Nelson föddes 1931 i Stockholm och växte upp i Kristinehamn. Efter konststudier i Stockholm flyttade hon 1953 till San Francisco där hon studerade och senare undervisade i konst. På 1960-talet gjorde Nelson SCHMEERGUNTZ, FOG PUMAS och MY NAME IS OONA (de två förstnämnda tillsammans med Dorothy Wiley), som alla räknas som milstolpar i experimentfilmshistorien. Nelson i likhet med många andra filmare och konstnärer verksamma i San Francisco Bay Area rörde sig kring Canyon Cinema och San Francisco Cinematheque; däribland Bruce Baillie, Chick Strand, Sidney Peterson, James Broughton och Robert Nelson.

I Gunvor Nelsons filmer varvas ofta animation med filmat material i sammanfogande kollage där hon på olika sätt övermålar, sönderdelar och överlagrar bilder i parallellt pågående montage. Ofta rör sig filmerna, utan en tydlig avgränsning, lekfullt mellan tid och rum, där surrealistiskt oanade sammandrabbningar följs av ett mer dokumentärt eller narrativt innehåll. Centralt är även Nelsons arbete med ljudets interaktion och utvidgande av bilden.

1993 flyttade Nelson tillbaka till Kristinehamn, där hon fortfarande är verksam. Hon har genom åren mottagit flera stora utmärkelser och hennes filmer visas på museer, filmfestivaler och cinematek världen över.

“Vad som helst – till synes…”
Konstfilm, experimentfilm och annan film som tänjer gränser

Ända sedan filmens födelse har det funnits filmskapare som har velat testa mediets gränser för att utforska dess potential, ständigt med frågan ”vad är film?” som ledstjärna. De har experimenterat med form och innehåll, brutit upp narrativ, trickfilmat, etsat berättelser direkt på remsan, visat bilder som inte får visas och suddat ut gränserna mellan film och konst. Under den här rubriken lyfter vi fram verk får oss att se på ett nytt sätt och ifrågasätta våra förutfattade meningar om vad film kan vara. Den här gången lyfter vi fram Sveriges kanske främsta representant på området, Gunvor Nelson, i sex program.

Author and playwright Peter Weiss’ last film project was a half-hour documentary about collective habitation at the outskirts of Copenhagen, commissioned by the Statens Filmcentral for Dansk Kulturfilm. It was a struggle on many levels—privately and professionally. But apart from marking a turning point in the life and work of Weiss, Bag de ens facader (Behind the same façades) presents an outstanding document on the subject of modern housing and city planning at the beginning of the 1960s.

In keeping with the “Neues Bauen” of the 1920s, the modernization of the European metropolis after 1945 aimed to create better living conditions for the working population. Housing space was in short supply. Industrial mass production and consumer culture confronted people and their social relationships with enormous changes. The medium of film served as a means both to promote the urban and transportation models “of tomorrow,” and to lend expression to critique of the rationalization of everyday life.

Besides the Swedish premiere of Bag de ens facader in digital version with English subtitles, the screening will feature Pontus Hultén and Hans Nordenström’s dadaistic take on Stockholm in En dag i staden (1956) and the experimental film essay Die Stadt by Herbert Vesely from 1960, shot in West Berlin. All three films make part of a new DVD edition entitled Die moderne Stadt. Film essays on the new urbanity of the 1950s and 60s, edited by Ralph Eue and Florian Wüst and produced in collaboration with the Goethe-Institut and KW Institute for Contemporary Art, Berlin.

Thanks to the Swedish Film Institute for digitization of the film within the project Digitization of film heritage.

“In an effort to create a constructive yet open format, rather than establish a strict thematic framework, OEI On Film (#69–70) refers to a number of heterogeneous and parallel conditions where texts, archival material and visual/textual montages are interspersed with one another. The aim has been to emphasize different speeds of reading, various focal points, unexpected constellations and new stratifications. […] The issue does not have the ambition to present a unified perspective, but instead suggests that the polysemic horizon that it has strived to retain – between differential, structural, material, and political discourses and dispositifs – on one level could be tracked down to the dynamic space of interpretation that can be found in the title of a 1964 film by Carl Slättne, who recently passed away: A Film – An AntiFilm – A FilmFilm” (from the preface).

OEI #69–70: On Film is 496 pages (edited by Martin Grennberger and Daniel A. Swarthnas) on experimental film from Leo Reis, Åke Karlung, Gunvor Nelson, Claes Söderquist, Carl Slättne, Sven Elfström, Hans Nordenström, Sture Johannesson & Jørgen Nash, Jan Bark, Bo Jonsson, Olle Hedman and Ronald Nameth to Rose Lowder, Abigail Child, Cécile Fontaine, Frédérique Devaux, Barbara Hammer, Raymonde Carasco, Lynne Sachs, Sandra Davis, Caroline Koebel, Barbara Rose, Adeena Mey, Ute Aurand, Peter Gidal, Peter Hutton, Nicky Hamlyn, Robert Beavers, Bruce McClure, Guy Sherwin, Pavle Levi, Ernie Gehr, Pier Paolo Pasolini, Alberto Grifi, Carmelo Bene, Jean-Marie Straub, Peter Nestler, Hartmut Bitomsky, Emilie Vergé, Nicole Brenez, Jean Painlevé, Fernand Deligny, Alain-Alcide Sudre, Dominique Noguez, Carole Contant & Éric Thouvenel, Henry Hills, Frank Kuenstler, Jean-François Lyotard, Kim West, Elke Marhöfer, Teddy Hultberg, Martin Grennberger, Daniel A. Swarthnas, Anders Karlin, Stefan Ramstedt, John Sundholm, Lars Gustaf Andersson, Bengt af Klintberg, Mika Taanila, Jonas Mekas, Jørgen Leth, Carl Henrik Svenstedt, Alexander de Cuveland, Lina Selander & Oscar Mangione, Dan Lageryd, Marion Naccache, Anna Ådahl, John Skoog, Tris Vonna-Michell, Rosa Barba.

Landscape was filmed in 1985-86 in the district of Albo, close to Tomelilla in southern Sweden. The location is a 500-meters section of the Verke river valley, east of the village Christinehof, four kilometers from the issue of the river into the Baltic not far from Haväng. The film is based on 32 sequenses shot with a moving camera.

Camera: Lennart Carlsson and Hans Schött
Sound: Stephan Konken and Håkan Lindberg
Editing: Pelle Badis
Production: Svenska Filminstitutet, Lisbet Gabrielsson

The film The Seconds consists of 365 still photographs transferred from HD to 40 min 35mm film. At 18.30 pm on the 6th July in the year 2004 the first exposure was executed on a selected site in Pålsjö forest situated in Helsingborg. In the project, the light of 365 days of one year has been measured at one specific site in Pålsjö forest by means of an analogue still-photography camera. An exposure has been executed at exactly 18.30 pm during the period of one whole year. The Seconds contains both objective scientific investigation as well as subjective experience. Using a physical positioning of the body within nature an attempt was made to achieve a comprehensive view of the shifting transience of light as the earth revolves over a year.
The mechanical sketch is based on the 365 days¹ exposure values which were structured around the center of a grid containing 365 sections/lines where each second corresponds to 1 mm. The longest day measured 2327 mm/sec and the shortest day 0,03 mm/sec. The sketch describes the shape of our orbit as it is expressed in the exposure values.

The diary is based on observations of and reflections upon the site which were retrieved from notes made during the project. The book The Seconds contains the 365 still-photographs along with accompanying notes and a description of the project. The project was completed in 2007 with support from Swedish Arts Grants Committee, Längmanska Culture Fund.

Swedish for immigrants, is an ironic portrait of cultural and national identity. At first it makes us feel insecure or even uneasy, but then surprises us and leaves us with a smile of recognition.
After collapse comes rebuilding, beginning with Like a Musical. The context is has changed and we look at musical gestures. The structure that organizes the relationship between subject and object, between subject and cultural experience is in motion. In The Skater a woman’s voice raises a man to a higher level through her blind admiration. The carpet is slipping under our feet and we are moving just as helpless as him. This is most likely irony or is it perhaps blind love? Whatever the case, it is definitely funny.

But how funny are the thugs in Deaf Throes, this is a tragicomedy in mini format? The initial laughter sticks in your throat and instead you may feel like helping these sad characters to a new life.

Humour is part of creativity. The gap between sound, image and the title plate of a filmstrip is the site of play in Associations of hygiene problems. It tickles and defies all the conventional requirements of a film’s story.

Bloomberg.com is one of the most visited web pages on the stock market. In the video, which alludes to this, one can literally see how images and ideas are designed and built, only to collapse – fragments are overturned and re-shaped and in a new monetary pattern.

Just when we’ve got up after the financial collapse, a toy animal squeezes us in to the corner of the video screen with an unpleasant laugh, and we can’t do anything else but think again.

The selection of works represents a small portion of the Filmform Foundations distribution archive of early and contemporary Swedish experimental film and video art.

In countries where democracy does not exist and people are oppressed, political actions become a way to put forward opinions and to protest against the powers that be. In Sweden, the interest for this art form has increased lately, among both artists and curators. The actions are ways to express one self, examine situations and expose one self to meetings in unprotected areas. The public space such as the street, the marketplace or the department store is transformed into a natural stage. Even the private home might be more interesting for an artist than art centres or galleries. Art is displaced and barges its way, picks a fight and questions. Few performances and political actions are accessible after the actual event. This screening is an opportunity for you to watch some of them.
Filmform has collected a number of videos, film and documentations.

Also in programme:
Hopp by Marius Dybwad Brandrud

The idea to invite special guests to curate programmes, with material chosen from the archive, has been considered at Filmform for a long time. The intention is to let the archive’s material be filtered through different people’s experiences, interests and reflections. As readings vary from one person to another and change over time, archives should be used over and over again. Filmform’s archive contains a rich variety of expressions, techniques and themes – with Swedish experimental film and video art from 1924 until today.

The programme is curated by Dorte Olesen, choreographer, born in Denmark, living in Stockholm. Olesen has worked at leading theatres in Sweden, for example Dramaten, Moderna Dansteatern, Stockholms and Göteborgs Stadsteater . 2006 she had a residence at Dansens Hus in Stockholm and recieved a prize for the best stage happening of the year for her performance Poodle. This year she received the Swedish Arts Grants Committee´s Birgit Cullberg grant.

Also in programme:
Människor i stad by Arne Sucksdorff, 18 min, 1947

Also in Program 1:
Tesevs by Olle Bonniér
A Day in the City by Pontus Hultén & Hans Nordenström

Screened during the intermission:
cum pane – the one you share your bread with by Anna Linder

The title is taken from Edward W. Said’s memoir “Out of Place”.
”Nationality, background, real origins and past actions all seemed to be sources of my problem; I could not in any convenient way lay the ghosts that continued to haunt me from school to school, group to group, situation to situation.”
“To me, nothing more painful and paradoxically sought after characterizes my life than the many displacements from countries, cities, abodes, languages, environments that have kept me in motion for many years”
“It was also at this point I felt that coming from a part of the world that seemed to be in a chaotic transformation became the symbol of what was out of place about me.”

Thanks to Camilla Bauer for translation and recommending “Out of Place”. And The Cinematheque

The trio Heilborn, Nilsson and Kim Hiorthøy bring matters to a head in their film “Hur man gör” (What You Do). They leave us with questions whether humans are quite right in the head. Is everything a game and why was the film made in the first place? Timo Menke’s and Nils Aglder’s Fugitives from the Field displays a more serious aspect of the matter. The film is about people who have developed electro-hypersensitivity and have had to escape from urban life to live as close to nature as possible. The Hunter and the Dog are main characters in Henry Coombe’s mad “Laddy and the Lady” and in the final video “Scream” by High Heel Sisters we hear a roar of frustration from the top of a mountain hill.

Tickets can be purchased at the desk at Sture. If you choose to become a member of Cinemateket, the screening is free of charge/you get in for free.

Filmform and Cinemateket take the opportunity to screeen the programme at the cinema Sture in Stockholm the 1:st of April. We get to see video works by Catti Brandelius, Mette Hansen, Dan Lageryd, Klara Lidén, Petra Lindholm and Lars Åkerlund, Cecilia Lundqvist, Joanna Rytel and Alban Muja, Lars Siltberg, Johan Svensson, The Knife, Daniel Westlund and Christine Ödlund.

Screenings: Sunday 1:st of April at the Cinema Sture in Stockholm at 4.40 pm and Sunday the 6th of May at Oberhausen Film Festival at 2.30 pm.

Tickets can be paid for at the desk at Sture. You get the ticket for free if you become a member of Cinemateket.

Filmform also presents another programme at Cinemateket in Malmö at the 31:st of March at the cinema Spegeln 4.00 pm.

In the trilogy Hjelm uses his own filmed material as well as his father’s s, the documentary filmmaker Lars Hjelm, who filmed the racial riots in Detroit 1968. Decisive political events in history and condensed lyrical pictures combined with biographical images testify of power structures and simultaneously function as a confrontation and reconciliation with the often absent father. In a non-chronological, cyclical collage form, the different dimensions create a complex and unified structure. A few examples are:

“Deliverance” (2005), exhibited at The Museum of National Antiquities and Father’s Day at the Shrine of the Black Madonna (2006), recently exhibited at The Museum of Modern Art and also included in Filmform s distribution project “Hit the North”.
Filmform’s special prize has been awarded to artists and filmmakers since 1995. The prize goes to a person who has distinguished his/her self in the field of art and video. Previous prize winners are: Antonie Frank, Gunvor Nelson, Olle Hedman, Magnus Wallin, Ann-Sofi Sidén, Petra Lindholm, Kjartan Slettemark and Cecilia Lundqvist.

This years special price is presented at 7pm.

Khaled D. Ramadan dedicates his film to the people trapped in the identities of their countries of origin, Lina Selander shows a landscape filmed during two nocturnal journeys, where the extension in time is reduced and only a meditative surface remains. In Reported Missing, feelings of loss arise after what is left behind, while Andrea Lange intensifies the movement in time and space before the departure. Mai Hofstad Gunnes dismantles the symbols of the city and the nation, and constructs a fictitious prophecy. Jesper Fabricius uses sites under construction as a starting point, the Icelandic landscape and construction sites, and develops a poetry of images within cinematographical language. Spoon Jackson transgresses the borders of the prison walls with the help of poetry.

Length of program: 63 min

Invited speakers are: Lars Gustaf Andersson (Lund University), David Curtis (London University of the Arts), Gunnel Pettersson (University College of Arts Crafts and Design), Patrik Sjöberg (Karlstad University), Gary Svensson (Linköping University), Kari Yli-Annala (University of Art and Design, Finland), Astrid Söderbergh Widding (Stockholm University).

AVANT 2006 is also addressing the question:
How to depict a national history of the experimental moving image?
AVANT 2006 is presented with support from Region Värmland.

Diagonal Symphony, because it was one of the few avant-garde films made at the time and because it is the only film by Viking Eggeling that is preserved. It is something as rare as a piece of visual music. A Day in the City by Pontus Hultén and Hans Nordenström, with its pioneering, anarchistic humour has clearly passed the test of time. General Rehearsal for Suicide by Åke Karlung for its eccentricity and its allusions to the art scene of the time. Gunvor Grundel Nelson’s My Name is Oona is virtually unknown to the Swedish audience, but has received cult status in the US. Marit Lindberg’s Mikaela’s voice has been seen by children and adults alike, and raises important issues about vulnerability and belonging. We come full circle with the minimalist work 27 Kilometer Drawing, where Lina Selanders pays tribute to Viking Eggeling.