SYNOPSIS

In tribute to Swedish filmmaker Gunvor Nelson, who passed away in January this year, Olhar de Cinema presents one of her most renowned films, regarded as an important touchstone in American avant-garde cinema of the 1960s and ’70s. In this intimate piece, created with her own daughter, overlapping images, repeated words, and the sonic disintegration of a name evoke the rhythmic experience of childhood – blending dreams, play, and the free exploration of the world. (C.M.)

DIRECTOR

Gunvor Nelson was one of the most celebrated filmmakers in the American avant-garde scene. A Swedish artist who settled in California, Nelson passed away earlier this year, leaving behind a distinctive body of work often shaped by personal experiences, as seen in My Name Is Oona (1969) and Moons Pool (1973). In the 1990s, she returned to Sweden, embraced video art, and was rediscovered within the art world as a major influence in the visual arts. She also taught for two decades at the San Francisco Art Institute, leaving a lasting impact on generations of students.

Hur man bygger en nation: en film- och samtalskväll i samarbete mellan Filmform och MDT

Med utgångspunkt i Skeppsholmens militära historia utforskar detta filmprogram, med material ur Filmforms arkiv, relationen mellan konst och kultur – och krig och beväpning. Vi undersöker hur dessa sfärer samverkar och används som verktyg i skapandet och förstärkandet av nationer.

Just nu bevittnar vi hur konst och kultur systematiskt får minskat stöd, samtidigt som de nationella försvarsbudgetarna växer – ofta på bekostnad av just kultur- och välfärdsprogram. Och det sker i länder i det globala norr, inte minst i Sverige. När staten sanktionerar förstörelse eller nedmontering av konst har det historiskt ofta varit ett sätt att omdefiniera sig själv och symboliskt försvara sin föreställda identitet. Detta avspeglas i ökade militärbudgetar och en tilltagande militarisering och övervakning i vår vardag. På så vis sträcker sig statens gränser – som vi ofta tänker oss endast som linjer på kartor eller i landskap – även till våra kroppar, beteenden och konstkanon. Staten försvarar sig både inifrån och utifrån, med både mjuka och hårda medel.

I samtal med filmerna Sicherheit av Saskia Holmkvist, Ellen Nyman & Oprea Corina och Scented Rooms av Shauheen Daneshfar fördjupar vi oss i dessa frågor, och fler.

Efter filmvisningen följer ett modererat samtal som tar avstamp i filmkvällens tematik.

Program

19:00 – 20:00: Sicherheit av Saskia Holmkvist, Ellen Nyman & Oprea Corina och Scented Rooms av Shauheen Daneshfar

20:15 – 20:45: Modererat samtal. Gäster meddelas senare.

SICHERHEIT
av Saskia Holmkvist, Ellen Nyman, Oprea Corina

Sverige är, räknat per capita, en av världens största vapenexportörer – samtidigt som landet marknadsför sig som en fredsnation på den globala scenen. I filmen Sicherheit (tyska för ”säkerhet”) bygger upphovspersonerna, som en del av filmens narrativ, en kopia av ett av Sveriges mest sålda handhållna vapen. Verket är skapat i samarbete mellan Saskia Holmkvist, Ellen Nyman och Corina Oprea och lyfter fram hur den koloniala moderniteten konstrueras i den svenska självbilden.

Genom ett forskningsbaserat arbetssätt försöker filmskaparna ge den svenska vapenindustrins bild ett kontextuellt djup. Genom att knyta den till människor och platser som är viktiga för vapenproduktionen – som Karlskoga, Luleå och Göteborg – samt till händelser vars visuella och tematiska skärningspunkter visar hur västvärldens säkerhetsbegrepp hänger samman med migrationsvägar, sätts historien på prov i ljuset av samtiden. Filmen skapar förbindelser mellan etablerade diskurser och öppnar för transkulturella och politiska omtolkningar.

Filmens titel refererar till sociologen Zygmunt Baumans användning av begreppet Sicherheit, där han beskriver hur säkerhetslösningar bygger på en falsk trygghetskänsla – som endast kan ”kompenseras” med mer säkerhet, eftersom de i sig skapar mer rädsla, vilket i sin tur driver på konflikteskalering. I arbetet med filmen kopplas frågor om säkerhet, migration och vapenexport samman för att närma sig Sveriges självbild.

Språk: Svenska, engelska, serbiska och arabiska
Textning: Engelska
Längd: 21:57 min
År: 2017

ABOUT THE ARTISTS

Saskia Holmkvist

Saskia Holmkvists konstnärliga praktik kretsar kring att undersöka översättningens gränser med utgångspunkt i översättandets metoder och hur dessa påverkar relationer och historiska förlopp – särskilt med avseende på handlingsutrymme och agens. Hennes verk kombinerar inslag av etnografi och teater, och resulterar i filmer och performanceverk som relaterar till tidigare konstverk, språk och omstridda historiska narrativ. Genom att zooma in på gester, fragment och skev information skapar hon förskjutningar i historieskrivningen, och performativa översättningar blir en del av praktikens estetiska och teoretiska väv.

Hennes arbete bygger på långsiktig research, där skapandet alltid utgår från samarbeten med människor från olika bakgrunder över längre tidsperioder. Dessa personer – som ofta också blir vänner – betraktar Holmkvist som de verkliga aktörerna för det transformativa i verken. Tillsammans skapar de icke-linjära narrativ som föreslår alternativa läsningar och möjligheter, där dokumentärt material ställs mot fiktion och muntligt berättande.

Hon arbetar i en cirkulär förbindande rörelse, där teman som historisk utplåning och översättningens begränsningar knyts samman genom kritiskt lyssnande, spekulativa samtal och repetitioner – och gestaltas i performance och filminstallationer. Exempel på detta återfinns i verk som Margaret (Back Translation), Blind Understanding – New Commentary (2009–2019), Procession Action Tour (2018), samt i tidigare videoverk som System (2001) och Interview with Saskia Holmkvist (2005).

Corina Oprea

Corina Oprea är curator, redaktör och pedagog med fokus på samtidskonst, visuell kultur och performance. Hon är medredaktör för boken Climate: Our Right to Breathe, och har varit redaktör för L’Internationale Online, den digitala plattformen för forskning och konst inom ett nätverk av över 15 ledande europeiska museer och konstinstitutioner. Hon har också varit universitetslektor vid HDK-Valand i Göteborg.

Mellan 2017 och 2018 var hon konstnärlig ledare för Konsthall C i Stockholm, med ett program kring avkolonisering i Norden. Corina har en doktorsexamen från University of Loughborough i Storbritannien, med avhandlingen The End of the Curator – on curatorial acts as collective production of knowledge. Hon är även curator för Timișoara 2023 – Europeisk kulturhuvudstad och för den storskaliga invigningsutställningen Chronic desire – Sete cronică. Född 1981 i Bukarest, bor och arbetar hon i Stockholm.

Ellen Nyman

Ellen Nyman är en svensk skådespelare, regissör och dramatiker, född 1971 och utbildad vid Skådespelarskolan på Århus Teater 1997. Hon har varit verksam i både Danmark och Sverige och medverkat i över 30 teateruppsättningar, ett flertal filmer, tv-produktioner och performanceverk.

Utöver sitt arbete på scen och film har hon skapat egna konstprojekt – ofta i form av politiska aktioner, happenings och videoverk. Hennes verk har ställts ut på flera museer och hon har undervisat vid olika konsthögskolor samt varit verksam som föreläsare, debattör och översättare.

För närvarande är Ellen bosatt i Sverige, där hon har regisserat vid bland annat Malmö Stadsteater, Teater Tribunalen och Folkoperan.

SCENTED ROOMS

År 1979, under och efter den islamiska revolutionen i Iran, sattes ett stort antal biografer och teaterscener i brand av extremistiska revolutionärer eller stängdes ner för gott. Många konstnärer och kulturarbetare tvingades därför att överge sina yrken. Detta fenomen kan ses som ett försök från regeringens sida att ytterligare omforma landets kulturella identitet. En av de teatrar som stängdes var Tamashakhaneh Tehran, landets äldsta moderna teater byggd 1915. Genom att återvända till denna teater vill filmen rikta uppmärksamheten mot en kvävd social kultur. Genom tålmodiga observationer och metaforiska uttryck förs det här bortglömda temat åter i ljuset.

Förutom att referera till historiska och faktiska händelser genom arkivmaterial och intervjuer, använder konstnären poetisk text och bildspråk samt koreograferade inslag för att frilägga det abstrakta kollektiva minnet av teatern och den tidsepoken. Syftet är att bjuda in publiken till att bevittna hur något som länge varit tyst får uttryck igen.

Scented Rooms berättar sin historia genom poetiskt och metaforiskt språk, genom att återvända till teaterns interiöra arkitektur, samt genom att bläddra bland arkivmaterial och historiska skeenden. Filmen betraktar övergivna objekt som finns kvar i byggnaden och visar både originalinspelningar från tiden och iscensättningar filmade i en teatersal i Stockholm – som representerar de skådespelare som förtryckts och förbjudits att arbeta. Genom intervjuer med människor lyfts dåtida händelser fram. Filmen undviker en rent didaktisk ton och förhöjer istället de faktabaserade referenserna med ett poetiskt bildspråk.

Genom att använda 35mm-film eftersträvar filmen en särskild estetik som kan förmedla minnets känsla från den tiden. Då celluloidfilmen genomgått en nedbrytningsprocess fungerar den i sig som en medskapare till bilden och minnet av teatern.

Språk: persiska
Undertexter: engelska
Längd: 30:00 min
År: 2023

ABOUT THE ARTIST

Shauheen Daneshfar

Född i Teheran, Iran 1988, är Shauheen Daneshfar en konstnär, filmskapare och fotograf som arbetar mellan Stockholm och Teheran. Med ett fokus på analoga material undersöker hans verk minne, poetiska bilder, film och stillbilder samt deras korsningar. Hans arbeten använder olika material och verktyg såsom celluloidfilm, alternativa kemiska processer och andra typer av teknologiska enheter för att uppnå en poetisk och melankolisk estetik. Han studerade fotografi innan han gick med i den iranska ungdomsfilmsällskapet (IYCS) för att lära sig filmens alla aspekter. Hans kunskaper fördjupades genom en kandidatexamen i filmteknik vid Konstuniversitetet i Teheran och en masterexamen i Film och Media vid Stockholms konstnärliga högskola. Han var med och grundade det oberoende filmföretaget Rum Film, baserat i Stockholm.

Schmeerguntz
USA 1966. Directors Gunvor Nelson and Dorothy Wiley. 15min. Digital (restoration)

The Woman’s Film
USA 1970. Directors Louise Alaimo, Judy Smith, Ellen Sorren. 40min. Digital

Janie’s Janie
USA 1971. Directors Geri Ashur, Peter Barton, Marilyn Mulford, Stephanie Palewski. 25min. Digital

Across non-fiction and avant-garde film, women on the cusp of the feminist movement’s second wave began to analyse the problems they faced in their daily lives. These three films embodied an emergent collective feminist voice using distinct strategies: collage, disruption and self-narration. These incendiary films diagnosed and illuminated women’s shared oppressions through agitational montage of glossy advertising images and housework’s unglamorous muck in Schmeerguntz, and and strategies of feminist consciousness-raising in The Woman’s Film and Janie’s Janie.

The allure of moving images to capture the rhythm of cities’ mechanisation and the pace of industrialisation is well captured throughout the history of cinema. The harmonisation of movements between transport, pedestrians, vendors and synchronisation of traffic is operatic as it is symphonic. But what if the pace and beat of a city is jazz; more riff and scat – expressions of cacophonies that attest to the impulses of survival, its underbelly exposed alongside the gleaming promises that are foiled. The itchy city congestion of “hustlers and hawkers” slips and glides between the bodies of passersby and dodge through the shadows of buildings – their “low frequency” counterpoint the high notes of urban grandeur.

This presentation draws on the film practice of Jyoti Mistry and her collaboration with spoken word artist Kgafela oa Magogodi, inviting the proposition of film practice as an expansive research form. Film practice not singularly as a mode of documentation or evidence gathering nor solely an instrument of story, but as an exploratory and expository method. What are the affordances of film practice to urban studies that enrich and expand an understanding of both and capture the experience of the urban?

The event includes the screening of ‘When I Grow Up I Want to be a Black Man’ (10 minutes) and ‘i mike what i like’ (50 minutes), followed by a 30 minute Q&A between Jyoti Mistry, Catalina Ortiz and Tim Waterman.

“Throughout the history of cinema, moving images have been used to show the energy and flow of city life. The harmonisation of movements between machines, people and traffic is as operatic as it is symphonic. But what if a city’s rhythm is more like jazz – messy, unpredictable and full of improvisation?”
Jyoti Mistry
University of Gothenburg

Speaker

Jyoti Mistry is Professor of Film at the University of Gothenburg. Her work explores film as research and artistic practice. Recent films include We Come in Peace, They Said (2024), which premiered at the Glasgow International Short Film Festival, Loving in Between (2023) at Locarno, and Cause of Death (2020) at Berlinale. Mistry’s current research focuses on indigenous Sámi schools in Sweden’s colonial history. She is a 2022 FilmForm Award recipient and a Leverhulme Visiting Professor at SOAS.

Chairs

Catalina Ortiz is Professor of Critical Urban Pedagogy and Director of UCL Urban Laboratory. She is an urbanist who is passionate about spatial justice. Her research uses decolonial and critical urban theory through knowledge co-production methodologies mainly in Latin American cities. Her work revolves around urban pedagogies, planning for equality and southern urbanisms. Her articles have been published in several journals including the International Journal of Urban and Regional Research, Planning Theory, Environment and Urbanization, Urban Studies, City, Cities, and Transactions of the Institute of British Geographers. She is one of the editors of Urban Studies and a trustee of the charity, Latin Elephant.

Tim Waterman is Professor of Landscape Theory and Inter-Programme Collaboration Director at the Bartlett School of Architecture, UCL. He is Vice-Chair (and former Chair) of the Landscape Research Group (LRG). He is also a former Vice-President of the European Council of Landscape Architecture Schools (ECLAS) and a former Non-Executive Director of the digital arts collective Furtherfield. He is currently working on a tetralogy of books on the world-making, image-making and taste-making imagination, the first of which is titled Reworlding: Planetarity and Design Imaginaries. He is the author of Fundamentals of Landscape Architecture, now in its second edition and translated into several languages, and, with Ed Wall, Urban Design, also translated into several languages. He has recently edited three collections: Landscape and Agency: Critical Essays with Ed Wall, the Routledge Handbook of Landscape and Food with Joshua Zeunert, and Landscape Citizenships with Jane Wolff and Ed Wall. His most recent book is The Landscape of Utopia: Writings on Everyday Life, Taste, Democracy, and Design (2022). His writing has appeared in a variety of journals including the Journal of Architecture and Landscape Architecture Magazine.

Den 2 juni 2025 fyller Stig ”Slas” Claesson (1928-2008) 97 år. Vi firar hans födelsedag med en vandring i Klarakvarteren som försvann, och berättar om platser där Stig arbetade och studerade från 1945.

Vi inleder med att visa kortfilmen Odjuret om Sergelhuset från 1953, av Olov Grönstrand och Nils Olsén, plus bilder i Konstakademiens bibliotek, Fredsgatan 12/Jakobsgatan 27 C.

I centrum för berättelsen står Mejan, eller Sergelhuset, där Konstakademiens utbildning låg. Det var där Stig utbildade sig till konstnär och fick vänner för livet. Vi berättar om tre av hans kamrater från Konstakademien: Zenia Larsson (1922–2007), Birgitta Liljebladh (1924–2014) samt Svenolov Ehrén (1927–2004).

Då som nu var en högre konstnärlig utbildning en tummelplats för diskussioner om konst, liv, politik och aktivism. De unga konstnärerna ville ut i Europa.

Nils Claesson och Mats Granberg

Hållplatser på vandringen:

Inledning på Konstakademien, Fredsgatan 12/Jakobsgatan 27 C
Sergelminnet av Göran Strååt, Sergelgatan 33
Klara kyrkogård (Klara Folkets Hus, Klara Västra Kyrkogata 17 samt FiB:s redaktion, Klara Västra Kyrkogata 5)
Aftonbladets och Stockholms-Tidningens redaktioner samt Tennstopet i Klara, Vattugatan 8 resp 12
Lantbruksförbundets byggnadsförening, hörnet av Drottninggatan/Vattugatan

-True to Life – an echo
With Gunvor Nelson and Felicia Sjögren
Curated by Lucie Gottlieb
19:00-20:00

Screening of True to Life (2006) by Gunvor Nelson, with a live sound performance by Felicia Sjögren. In True to Life, Nelson’s camera enters a quiet yet vibrant dialogue with the flowers in her garden — creafng a drama of colours, rhythm, life and death. Approaching the film as a score and acuned to the original noises, silences and in-betweens, Sjögren weaves its original sonic fabric into her live composition. An intimate audiovisual conversation on decay, return, and the fragile persistence of life unfolds.

Thanks to Filmform.

Gunvor Nelson
Gunvor Nelson (1931–2025) was a pioneering figure in American avant-garde cinema. Born in Kristinehamn, she moved to California in 1953, studying and later teaching at the San
Francisco Art Insitute. Her work, often described as “personal cinema,” merged intimate experiences with universal questions. Exploring feminism, family, memory and transformation,
Nelson left a lasting legacy in experimental film.

Felicia Sjögren
Felicia Sjögren is an artist working with sound and the camera. She has a background in ecoactivism where she spent over a decade working in different constellations of anarchist projects. She is currently studying Electroacoustic Composition at Royal College of Music in Stockholm. A deepened listening and the relafonship to place/space and time is a central aspect of Sjögren’s practice. FELICIA SJÖGREN

“Landscape(s) Reconsidered” looks at how the notion of landscape, from a broad variety of cinematic perspectives, has been renegotiated, altered and processed by experimental filmmakers. In Gunvor Nelson’s Light Years Expanding, a road movie of sorts, a primarily horizontal movement, live-action animation and meticulous sonic experimentation create a playful, intense and multilayered rendering of the Swedish rural landscape. In Jun’ichi Okuyamas multi-image film Movie Watching, shot on 35mm and projected on 16mm, we see a horizon and a seascape undergoing transformations via the use of vertical shifts and an intricate collage method. In Impromptu Rose Lowder rewound the reel several times in the camera while filming, creating a distinctive temporal fluidity in relation to the locations she visited. In the last film, Landskap, Claes Söderquist examines the flows and densities of water and vegetation in the southern Swedish countryside, stressing duration, variation in light and seasonal shifts, and ultimately the primordial act of looking: “I didn’t want to create any natural poetry; rather I attempted to undress nature, to examine it.”

This program celebrating the launch of MFJ No. 81 “Dedication” consists of works discussed in the issue. Reflecting themes of grief and resilience, the program includes work from recently departed artists who left their indelible mark on experimental film history, alongside new work from emerging filmmakers who push film language to its ecstatic limits.

Gunvor Nelson MY NAME IS OONA (1969, 10 min, 16mm-to-DCP)
“Transitions were extremely important to Gunvor. She was always thinking about how to enter the front door of an image and how and when to get out. A shot was like an airport and the arrival and departure times of every single plane were critical. Otherwise there might be too much chaos on the tarmac! […] Gunvor once explained to me that when you finish editing your film, you will feel ecstatic. Then, there will be a profound sense of loss. To be inside the making of a film is an incredibly consuming fusion of the intellectual and the artistic. No matter what is going on in your home or in the world beyond, you have your film, and that, sometimes, is enough.” –Lynne Sachs, “Gunvor Nelson (1931-2025)”

GLITTERFABRIKEN – en historia om ett hus.
Filmen Glitterfabriken är berättelsen om ett hus nära Västansjö i Dalarna som mellan åren 1950 – 1970 inhyste Sveriges enda glitterfabrik.
En färgsprakande meditation över stjärnor, naturen och julgransglitter där allt det vardagliga får ett magiskt skimmer, berättad av filmaren och regissören Alexander Rynéus.
GLITTERFABRIKEN visas på Älvdalens Biograf onsdag 7 maj kl 13:00 (51 minuter). Ingen kostnad.
Efter föreställningen bjuder vi på Biofika i Salem där du får tillfälle att träffa Alexander och kanske några av skådespelarna.
VÄLKOMMEN!

20.30-22.00 Film: Odla överflöd, Cultivating abundance, Regi Åsa Sonjasdotter
Filmsamtal med regissör Åsa Sonjasdotter från NOrdBruk. Filmen skildrar uppfinningen av växtförädling i monokulturer som den utfördes på Svenska Utsädesföreningen från 1880-talet. Metoden byggde på idéer om genetisk ”renhet” och ”originalitet”, en kvasi-vetenskap som ligger till grund för dagens frölagar och fröindustrins krav på royalties. Filmen följer vidare växtförädlaren Hans Larsson och föreningen Allkorns återtagande av de bondeförädlade sädesslagen som frystes ner i genbanker efter monokulturens övertagande. Cultivating Abundance har skapats i dialog mellan Hans Larsson, Allkorn och konstnären Åsa Sonjasdotter.

Svenska Berättelser är ett filmprogram och en inventering av filmer som sträcker sig över sju decennier och över den rika svenska dokumentära traditionen, och inkluderar såväl mockumentärer, konstfilmer som tidiga videoverk och experimentfilmer. Genom att hålla uttrycksformerna interagerande undersöker programmet olika sätt som konstnärer och filmare förhållit sig till vårt historiska och modernistiska arv, det svenska klassamhället, men också till skevheten i den svenska självrepresentationen. Flertalet filmer tar formen av berättarexperiment, som motsätter sig att på ett enkelt sätt sorteras och kategoriseras, men som trots allt skildrar brytpunkterna mellan det gamla och det nya, mellan generationer, och erfarenheter av att vara en del av samhället och att stå utanför det.

PROGRAM

Nollbudget Videodirekt:
Samförståndsmannen, Projekt Handikapp
2011, 11 min, digital

Mia Engberg:
The Stars We Are
1997, 28 min, digital

Solveig Nordlund:
Bergtagen
1994, 8 min, digital

Mats Eriksson Dunér:
Kontoret, Skärholmen
2013, 40 min, digital

Film i Samtidskonsten fortsätter serien Svenska Berättelser med ett program med kortfilmer som lyfter fram den icke-kommunikativa skevhetens, den sociala dysfunktionens och utanförskapets såriga närvaro i det svenska klassamhället. I Samförståndsmannen, Projekt Handikapp, gjord inom ramen för Malmöbaserade kollektivet Nollbudget Videodirekt, fungerar Lennart, ordförande i en ideel förening, som medlare i en drastiskt uppstånden konflikt mellan en rullstolsburen projektarbetare och föreningens vaktmästare. Genom fokusförskjutning, förvriden humor, lyckas denna uppvisning i “samstämmighet” leda oss bort från det verkliga problemet. I Mia Engbergs The Stars We Are följer vi Kalle, gay, skinnskalle och HIV-positiv under hans sista julledighet i livet. Det är både en skildring av komplex vänskap och ett liv färgat av missbruk, självvald isolering och stråk av misantropi, samtidigt som det är ett melankoliskt och inkännande porträtt av ett annat Stockholm. I Bergtagen filmar Solveig Nordlund via en serie åkningar missbrukare och narkomaner i centrala Stockholm. Människans förfrämligande omsluten av en modern, kall arkitektur, vilket kan leda tankarna till den brittiska författaren och dystopiska satirikern JG Ballard, en viktig referenspunkt för Nordlund. På ljudsidan hör vi samtal och meddelanden från föräldrar, vänner, arbetsledare, och denna brutna kontakt bildar här en hallucinatoriskt mörk inramning. Mats Eriksson Dunér har länge varit intresserad av det kollektivas relation till organisering, alternativa urbana rum, sociala gemenskaper. I Kontoret, Skärholmen lyssnar vi på Kristian, en av de hemlösa som bodde i det husvagnsläger som låg intill Kungens Kurva i Skärholmen mellan åren 2007-2011. De boendes relation till platsen och samhället i stort avhandlas, det kollektiva och personliga rör sig sömlöst in i varandra här, och här fångas det upp av tablåartade kamerainställningar.

Film i Samtidskonsten finansieras med stöd från Kulturrådet.

What images of Sweden exist beyond the major canonized names whose radiance and international fame have forced all other images to the side, as in so many other countries with small film production histories? This program moves between formal experiments, activist documentaries, and animated films focused on kinetic research, investigating some of these hidden traces, broken narratives, and alternative histories.

The selection includes amateur filmmaker Reinhold Holtermann’s Stockholmsbilder (1930), which can be considered as the first Swedish experimental film due to its imaginative and suggestive camera editing; films made in the context of different movements and groups – such as Arbetsgruppen för film (later Filmform), Svenska Filmligan, and FilmCentrum – and works displaying, in one way or another, connections between Swedish experimental film culture, international avant-garde films, and art.

The program is dedicated to Gunvor Nelson and Staffan Lamm, both of whom recently passed away. They are very different filmmakers: Nelson is the most famous Swedish experimental filmmaker, Lamm a hardly known documentary and essay filmer. Yet, their different aesthetic approaches reflect the breadth of Swedish avant-garde film culture and also encompass the various political methods which are gathered in this program. (Stefan Ramstedt, Martin Grennberger / Translation: Ted Fendt)

With Stefan Ramstedt and Martin Grennberger in attendance.

Amos Vogel (1921–2012), an Austrian-born Jew, became one of the most important figures in international film culture after his emigration to the United States. The Amos Vogel Atlas is a series dedicated continuing Vogel’s oppositional legacy alongside the study of his literary estate, which is deposited in the Film Museum. Rarities from the collection represent key focal points.

In collaboration with Filmform, we warmly invite you to “The Sound of Sweden”, an evening of experimental cinema that unfolds like a visual and sonic poem. The journey opens with My Name is Oona, Nelson’s final breakthrough on the American avant-garde scene, where Gunvor Nelson’s daughter recites the days of the week creating a loop engaging her name. The mood deepens with EMS No 1, an interplay of abstract sound and image challenging conventional film form. As the night progresses, How Pure is the Journey? invites you to experience the transformation of rituals into visual art. The experience finds its close with Light Years, which blends film with animation to evoke the rhythms of Sweden’s countryside.

Join us for an exploration where each film reveals its own perspective on time, sound, and image. Let’s celebrate an evening of Swedish experimental films. In presence of Andreas Bertman, producer and curator at Filmform.

Filmform (est. 1950) is dedicated to preservation, promotion and worldwide distribution of experimental film and video art. Constantly expanding, the distribution catalogue spans from 1924 to the present, including works by Sweden’s most prominent artists and filmmakers, available to rent for public screenings and exhibitions as well as for educational purposes. /Filmform

My Name is Oona was Nelson’s final breakthrough on the American avant-garde film scene. The sound consists of Nelson’s daughter, Oona, repeating the names of the days of the week and of her saying “my name is Oona”. The latter is edited into an expressive rythmical structure that accompanies the visual structure of the film that plunges into the experience of a child.

EMS No 1 is an abstract sound/image composition where sound and image were composed together, the first in an experimentation project at Swedish Television. The robot’s voice in the beginning of EMS nr 1 was recorded at the Swedish Transmission Laboratory at the Royal Institute of Technology. EMS nr 1 was included in a feature film, Psychadelica Blues, where the EMS-parts got to represent the psychadelic experiences. EMS nr 1 received the main award at the Art Biennial in Paris, 1967, The Swedish Film Institute’s Quality Prize 1966 and also about thirty international film awards.

How Pure is the Journey? continues Byrne’s cinematic work focusing on the different parts and functions of the ritual. In this film, the transformative act of the ritual is a short closing sequence, instead it is all the preparations leading up to this act that we witness. Two women perform a chain of actions; first, flowers, plants and vegetation are picked. These are then used to dye pieces of fabric. Further on the pieces of fabric are put together and sewn by hand into a larger piece of fabric. A ritual object has been created. But where does one draw the line for when the ritual begins or ends?

Light Years is the second film of Nelson’s remarkable series of collage films in which she is blending animation with live-action. Frame Line (1983) that was the first, evolved around Stockholm and Sweden, and with Light Years Nelson expanded into the Swedish countryside and landscape. The film is a long journey through landscapes and images, an ingenious road-movie in which Nelson encourages the viewer to look and to listen.

Furthermore, we would like to draw attention to “Schwedenbilder at the Austrian Filmmuseum” on April 16th-17th.

ABOUT THE FILMS:

In and Out a Window, 2021, 12 min
Our front window, from inside and out. Made during a long covid lockdown. A product of the distraction and abstraction that resulted from a lot of staring at the same pieces of glass.

Mesmo Rio – Same River, 2019, 7 min
Rocks become sand become rocks become sand. All life is life on the beach. You can never step into the same river, or walk the same city, twice.

Self-portrait with Bag, 2020, 6 min
A camera-less portrait of the artist. Super 8 cartridges placed inside a black cotton bag, the film advanced via a hand crank. The tiny gaps in the fabric weave make for dozens (hundreds? thousands?) of tiny pinholes.

Tooborac, 2025, 9 min
Granite tors scattered over 20 square kilometers around Tooborac in central Victoria dance in ecstatic celebration of their own endurance.

Nude, Descending, 2025, 9 min
A performer descends the stairs. Direct film mattes frame glimpses of the motion. Phase-looping duplicates the glimpses into a cascade of humanity. A game played with colour separations, motion following hand scratched and painted mattes and a perpetual descending figure.

Fear of Floating, 2024, 7 min
Humanity approaches in an ineluctable wave of uncertainty and hope. A ferry crossing in Mumbai stands here for all such places and times of human expansion and human vulnerability.

The Land at Night, 2024, 14 min
I used to find the dusk a very unsettling time, as though the approaching night was something to be feared. It was as if, once night fell you could not flee, and had to face unspecified consequences. Maybe the land
remembers and the night will reveal what we might have done…

True to Life was shot in my garden in Kristinehamn in Sweden. I had bought a few closeup lenses for my camera, and when I put them together I discovered another world and started filming it. Then I amplified the sound of the camera brushing against the vegetation. (Gunvor Nelson)

2025 LEO REIS

I tunnelbanan är vi ständigt i rörelse, på väg någonstans. Nu får denna plats en ny dimension genom visningen av Leo Reis experimentella film Metamorfoser från 1961 i Konstväxlingar vid Skanstull.

METAMORFOSER
Animationen är en hypnotisk och poetisk resa genom abstrakta former som genomgår oavbrutna förvandlingar – en rytmisk dans av färg och ljus.

Metamorfoser liknar ingen annan film från sin samtid. Dess uttryck påminner om abstrakt måleri. Leo Reis, som i grunden var målare, ville utforska vad bilden kunde bli bortom duken.

Under fem års tid arbetade han metodiskt med att skapa 22 000 enskilda bilder, där teckningar projicerades som diabilder och byggdes upp till en rörlig optisk arkitektur. Resultatet är en visuell upplevelse där färgen blir ljus och tiden tycks ta fysisk form.

OM KONSTNÄREN
Leo Reis (1926–2001) utbildade sig till målare vid Valands konstskola i Göteborg. I sin konstnärliga verksamhet utvecklade han en egen teori som han kallade optisk arkitektur, och som han arbetade med i en mängd konstnärliga tekniker. I sin tid var Reis en etablerad och välkänd målare men tillhörde inte någon filmgemenskap. Han arbetade självständigt, och hans första film Metamorfoser, producerades i en studio han hade på det gamla slottet Torup i Skåne.

För Reis var konsten ett sätt att hitta ny kunskap om naturen utan att avbilda den. Han inspirerades av klassiskt måleri och geometriska principer, men hans konst blickade samtidigt framåt mot digitalt skapande. Leo Reis kan ses som en länk mellan tidig abstrakt animation och den digitala konst som syns än idag genom sin film Metamorfoser.

På Skanstulls tunnelbanestation förmedlas samtidigt en känsla av både nostalgi och blick mot framtiden. Filmen visas i tre månader med start april 2025.

I tre konstfilmer av de samiska filmskaparna Marja Helander, Liselotte Wajstedt och Sissel M Bergh möter vi tre kvinnliga mytologiska väsen ur den samiska berättartraditionen. I sägnerna talar de från en djup samhörighet med naturen. Vad hör vi om vi lyssnar?

Efter filmvisningen sker ett samtal mellan konstnären och filmskaparen Sissel M Bergh, Patricia Fjellgren, samisk kulturarbetare och Anneli Bäckman, curator på Gaaltije Saemien Museume.

EADNI
Liselotte Wajstedt
7:00 min. (2023)

Háldi är ett skogsväsen som sägs locka barn in i skogens djup. Men är hon bara en del av samisk mytologi, eller är hon lika verklig som du och jag? Vem är hon egentligen, och varför skulle hon vilja locka barn ut i skogen? EADNI, som betyder mor, är en visuellt mångbottnad saga som väcker eftertanke. I berättelsen om Háldi ryms en skapelseberättelse med hoppet om att vi ska skydda naturen och säkerställa att den eviga cykeln fortsätter. Den oändliga sagan om livets innersta väsen.

Liselotte Wajstedt är en multimediakonstnär och filmskapare från Giron/Kiruna, bosatt och verksam i Stockholm. Hennes konstnärskap rymmer film och video, collage, måleri, fotografi, skulptur, textil och installation.

Programmet är ett samarbete mellan Gaaltije Saemien Museume, Jamtli, Jämtland läns konstförening, Filmpool – Kultur i Jämtland Härjedalen och Folkets Bio Regina.

About the programme:

The incipit is the 1950s educational Disney-style animated film by Billy Klüver, where the motion of the electrons is explained for a wider audience. The film was produced as a substitute for Klüver’s doctoral thesis at the KTH Royal Institute of Technology of Stockholm. Animation is further developed in Edy Fung’s speculative visual and sonic fiction concerning silicon-based lifeforms and their evolution. Fung understands silicon not only as a physical material, but as a catalyst to pose ethical and existential questions, such as the role played by our (post)human bodies in a machine-dominated world.

Bringing the spectator back to human scale environments – from the lunar winter landscape of Kiev’s countryside to fossils – Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut by Lina Selander presents multiple layers of narrative, starting from the 1986’s nuclear disaster in Chernobyl, Ukraine. Selander explores human life intended as a mechanism of social structures and ideological systems. In contrast, Katarina Löfström’s immersive, hypnotic works A Void and Chronos investigates the physical experiences of space (or lack thereof) and time through colour animation, sound and abstraction. To follow, the black & white Visusomatic – a film by Lars Siltberg shot in a laboratory for physical research – offers methods of intense observation. The film focuses on an ultra-high vacuum (UHV) system used to clear the air in the small chambers in which various tests on substances smaller than air particles take place. The slow, almost-surgical investigation of this technology goes from the macro to the granular, particles becoming pixels.

The programme concludes with Annika Ström’s poetic piece All My Dreams Have Come True, where the repeated trial and error mixes with the warmth and intimacy of personal relationships, perhaps alluding to the limitations and complexities of human nature.

Grandmothers populate the body of non-fiction and experimental cinemas, and Grandma’s Grammar aims to point at the diversity of their appearance in historical and contemporary film practices.

Grandmothers are multiplicitous subjects, archives, and prisms for modes of sodality, solidarity and kinship. They are privileged subjects for the work of testimony, the construction of history, and of the lineage of women’s lived experience. And further the grandmother models alternative modes of perception, of thinking and feeling across alterity and horizons of historical experience.

Grandmothers have long been feminist filmic resources, a way to think laterally across generations, articulating a relationship to past traditions and temporalities, to social rituals, the historicity of gender and of patriarchy’s demands, and the witnessing of historical trauma and oppression. In this the grandmother also operates as a very specific proxy for the thickness and entanglement of any given story of lineage, inheritance, or the bequeathing of storytelling itself. What is narrated by the grandmother? And what does grandmother refuse to narrate? Such questions have long animated feminist historiography and theories of gendered and raced subjectivity, especially as the oral traditions and embodied knowledges transmitted across generations have sustained alternative narrations of history and History.

One of feminist history’s desires, untold, is the desire for the grandmother.

(Revised, expanded extract from Elena Gorfinkel, “Cinema of the Grandmother,” in E. Balsom and H. Peleg eds. Feminist Worldmaking and the Moving Image. MIT Press, 2022.)

The programme features films by Barbara Hammer, Gunvor Nelson, Chiemi Shimada, and Emilija Škarnulytė. Grandma’s Grammar is curated by Elena Gorfinkel, who will present the films in person. The event will be held in English.

PROGRAMME

Red Shift
Gunvor Nelson / 1984 / Sweden / 50:00

Oscillating between extreme proximity and distance, Red Shift is a film of domestic interiors, tactile details, and mutable intergenerational dynamics. Nelson, daughter Oona, and Oona’s grandmother, Carin Grundel, appear playing family roles. Two other actors represent a “past” of mother-daughter relations. They are tethered in a relay of extreme closeups and long shots: hands grasping and tending, creased flesh, polished silver, windowed views, resonant shards of time and memory, ritual and habit. Along with gnomic proverbs and snatches of banter, Edith Kramer is heard reading excerpts from over two decades of Calamity Jane’s late 19th century letters of regret to an estranged daughter. “The years have slipped by…” In a multivalent work of generational transmission, Jane’s lamentations yoke motherhood’s psychic freight to a vaster temporal horizon.

Optic Nerve
Barbara Hammer / 1985 / USA / 16:00

Aldona
Emilija Škarnulytė / 2013 / Lithuania / 16:00

Chiyo
Chiemi Shimada / 2019 / Japan, UK / 13:00

Gunvor Nelson (née Grundel: b. July 28, 1931; d. January 6, 2025) grew up in Kristinehamn, Sweden. Her mother was a teacher and her father was the owner and editor-in-chief of the local newspaper, Kristinehamns-Posten. On leaving school she studied at the University College of Arts, Crafts and Design in Stockholm, but moved to the US and California in 1953 to study art and art history. Nelson met her husband-to-be Robert Nelson when she was studying at the California School of Fine Arts (later known as the San Francisco Art Institute; SFAI). The Nelsons were a vital part of the new film culture that evolved in the San Francisco Bay Area and played a key role in the establishment of Canyon Cinema. Nelson subsequently taught filmmaking at SFAI 1970–1992, moving back to Kristinehamn in 1993. On her return Nelson quickly began working in digital video and was rediscovered in Swedish art circles, resulting in a number of awards and retrospectives both at home and abroad.

We now continue Materialities of the moving image, a series of film screenings within the framework of the HDK-Valand research cluster Materialities and Experimental Aesthetics.

This time we show more titles from Filmform’s archive, including works by Gunvor Nelson, Maria Magnusson, Peter Weiss and Conny Karlsson Lundgren.

This screening explores themes that Mirka Duijn and Daniel Jewesbury, teachers at HDK-Valand, are developing for upcoming solo exhibitions in Gothenburg.

All students at HDK-Valand are welcome!