Och utifrån denna sistnämnda definition borde väl experimentfilmen i sig vara queer, eller hur? För experimentfilmen utmanar konventioner: dess estetik bryter mot den filmiska tidens och rummets enhet, mot en sammanhängande handling, karaktärer och ett enhetligt berättarperspektiv. Därför är dess estetik normbrytande. Men samtidigt rör sig experimentfilm inte i ett vakuum, och här smyger sig normerna in igen. Så har till exempel idén om det manliga geniet, auteuren, influerat experimentfilmens historieskrivning, och många kvinnliga filmskapare och kollektiv har skrivits ut ur filmhistorien. De har osynliggjorts eller marginaliserats. Samhällets maktstrukturer genomsyrar även experimentsfilmens produktionskontext som utgörs av ett manligt nätverk av konstnärskollegor, kritiker och producenter. Även filmdistribution och visningsmöjligheter präglas av patriarkala strukturer, inte minst inom konstvärlden som domineras av en vit medelklass. För att komplicera saken ytterligare – medan de flesta filmfestivaler är synnerligen heteronormativa så är vissa queerfilmsfestivaler inte alltid öppna för experimentfilm. Den amerikanska experimentfilmaren Barbara Hammer har berättat hur hennes filmer ofta hamnat mellan stolarna: inom experimentvärlden har hennes filmer ansetts vara ”för lesbiska” samtidigt som de inte heller accepterats på en del HBTQ-filmfestivaler just därför att de varit för experimentella.

Således är Filmforms unika samling en rik skattkista av fantastiska verk, men den är övervägande patriarkal och heteronormativ, såsom samhället i övrigt. Och medan det knappast går att ändra eller åtgärda detta – särskilt inte på nolltid – så går det att synliggöra verk för användare som är intresserade av queerfilm eller feministiska verk. Det är bland annat via databasens olika sökfunktioner som Filmform kan skapa olika ingångar till samlingen. Söktermen LGBTQ lanserades som ett av databasens ”teman” år 2019 svarar på det ökande antalet förfrågningar kring HBTQ-relaterade verk. Och det är inte minst bland internationella och inhemska festivalarrangörer och kuratorer som det finns ett växande intresse kring queer svensk experimentfilm. Filmforms satsning på feministiska och/eller queera filmskapare skedde främst under åren mellan 2004 och 2012 när Anna Linder, konstnär och kurator, arbetade i organisationen. Tack vare hennes kontaktnät kunde Filmform utöka sina samlingar och få in ett stort antal queera, feministiska eller radikala verk. Till dessa hör verk av bland andra Klara Lidén, Hanna Ljungh, Paula Urbano, Ester Martin Bergsmark, Maja Borg, High Heel Sisters, Joanna Rytel, Tilda Lovell, The Knife, Annika Larsson, Lene Berg, Åsa Elzén, Sonia Hedstrand, Sara Jordenö och Catti Brandelius. Den av Linder startade samverkan med Oberhausens kortfilmsfestival och med Cinemateket i Stockholm erbjöd visningsfönster som skulle bli regelbundna mötesplatser kring svensk queer experimentfilm.

MAN, Maja Borg, 2016

Vad betyder det således att skapa queera ingångar i en samling? Att temat LGBTQ ökar synligheten för verk ur samlingen är dock inte enbart positivt. En ökad synlighet innebär också en ökad risk för HBTQ-personer. Att tagga HBTQ-filmskapare vore förstås synnerligen problematiskt eftersom det skulle öka upphovspersonernas sårbarhet, både idag och i framtiden. Och det finns olika risker: en ökad utsatthet för hatbrott, att kanske bli bortprioriterad av kuratorer, att hamna i en nisch. Det är inte upphovspersonernas sexuella läggning som är den avgörande faktorn för kategoriseringen utan verkets tolkningsmöjligheter. Dessutom taggas varje verk inte bara en gång, utan med flera olika gångar, dvs varje verk kan hittas via en rad olika sökord, däribland: ”Abstract”, ”Animal”, ”Animation”, ”Architecture”. Eftersom risken för sårbarheten finns kring temat LGBTQ är Filmform försiktig med taggandet. Under temat LGBTQ finns i skrivande stund 21 filmer av 19 konstnärer. Kategorin förenar en stor bredd av estetiska hållningssätt och genrer, från animationsfilmer som Vem är Gunnar? en könslig historia (2004) av Tilda Lovell eller Joanna Rytels Hard On (2019) och vidare till Johan Rencks musikvideo till The Knifes Pass This On (2003). Detta leder till en annan reflektion: hur stor är risken att essentialisera och homogenisera en sådan mångfald av verk och upphovspersoner? Är den lika stor eller rentav större än vid andra teman som Filmform skapat, exempelvis ”Documentary” eller ”Body”? Det beror nog på betraktarens förförståelse och hens avsikt. Det kan dock konstateras att LGBTQ redan är ett paraplybegrepp för en rad olika identiteter, både när det gäller genus och sexualiteter, som dessutom genomskärs av andra maktstrukturer såsom ras, klass och funktion. Risken för att alla filmer i temat dras över en kam torde vara förhållandevis liten.
I Filmforms tema LGBTQ ingår alltså ett urval av filmer som öppnar upp för queera läsningar eller tolkningar. Öppningsscenen på Annika Larssons Cigar (1999) är ett sådant exempel: ett möte mellan två män i maktens korridorer och en cigarr skapar erotiskt laddade, queera ögonblick. Det är filmer som utforskar sexualitet och genusuttryck genom att både bygga på och vidga experimentfilmens estetiska möjligheter, såsom Maja Borgs Man (2016). Conny Karlsson Lundgrens Gesture (2016) tar avstamp i queerteoretikern José Esteban Muñoz tankar om queera kroppar som omedvetet bryter mot – och därmed synliggör – samhällets normativa rörelsemönster. Andra filmer i kategorin LGBTQ skulle kunna kallas för omskrivningar, såsom Conny Karlsson Lundgrens Without a Cause (Tomas) (2011). Verket skriver om och aktualiserar filmen Ung Rebell (Nicholas Ray, USA 1955) och dess homoerotiska kärlekshistoria mellan James Deans och Sal Mineos rollfigurer. Dessutom hittar vi under temat LGBTQ verk som bidrar till ett queert minnesarbete, såsom det feministiska arkivprojektet Systerskapets år (2005) – en samling videodokumentationer av Åsa Elzén och Sonia Hedstrand. Representationer av queera sexualiteter utforskas t.ex. i Kajsa Dahlbergs 20 Minutes – Female Fist (2005) som leker visuellt med osynligheten kring den lesbiska sexualiteten. On Your Back Woman (2009) av Wolfe Madame producerad av Mia Engberg med musik av Fever Ray, ingår även i samlingsverket Dirty Diaries som testade möjligheten att skapa queerfeministisk porr.

Driven, Maria Friberg & Monika Larsen Dennis, 1998

Det är påfallande att temat LGBTQ än så länge inte innehåller några verk som kom till före 1990-talet. Och det kan förefalla förvånande eftersom filmkonsten sedan filmhistoriens början öppnat upp för queera läsningar från publiken, oavsett om det handlar om Hollywoodproduktioner eller experimentfilm. Queera ögonblick finns såväl i västernfilmer som i musikaler men såklart ännu mera i experimentfilmens modernistiska filmspråk som bryter mot ett traditionellt, linjärt berättande och fast persongalleri. Ett av de ”äldsta verken” i temat LGBTQ är Driven (1998) av Maria Friberg och Monika Larsen Dennis. I motsats till detta har Svenska Filminstitutets webbaserade filmsamling ”Filmarkivet.se” sorterat in även stumfilm under sajtens tema ”Queer”. Innebär bristen på äldre produktioner att temat blir historielöst? Dessutom pågår det en diskussion inom kulturarvssektorn om hur historiskt korrekta klassifikationer bör vara. Kan en klassifikation som LGBTQ appliceras på filmer som kom till innan konceptet slog igenom? Här kan det vara klokt att komma ihåg att databaser har en framsida (front end) som riktar sig mot användarna och en baksida (back end) som innehåller de uppgifter som är relevanta för arkiveringsprocessen. Att inse detta hjälper att begripa hur filmarkiv kan hantera föråldrade söktermer utan att skada arkivfilmens status som historisk källa. Men dessa reflektioner leder till en annan fråga: begränsar kategorier som LGBTQ ett verk eller öppnar de snarare upp för nya läsningar? Detta beror nog på den enskilde användaren. Sara Jordenös Persona Project 02.4: Videoactive utforskar sådana frågor om tolkningsföreträde, om filmens upphovsperson och dess röst. I en videobutik i Los Angeles står videobanden i olika rubriker som ”Trashy Women”,” My Drug Hell” eller ”Teen Dilemma”, och både de anställda och kunderna får säga sitt om bandens placering. Skulle Ingmar Bergmans Persona stå under temat ”Lesbian Theme Shelf” eller på ”Ingmar Bergman”? Jordenös film blir en metareflektion över vilka som får bestämma över filmens tolkningsramar. Och här finns en parallell till Filmforms samling. Kommer således kategorin LGBTQ att underminera en upphovspersons auteurstatus? Tack vare digitaliseringen av Filmforms databas kan numera flera sökbegrepp samexistera. Utöver ”LGBTQ” har verken i detta tema taggats med en del andra sökbegrepp såsom ”Architecture”, ”Dance”, ”Body”, ”Dokumentär”, ”Feminism” eller ”Characters”. Men det finns en annan grupp filmer som är relevanta när vi diskuterar ingångar i samlingen: de som inte har blivit taggade. Är alltså alla övriga filmer i samlingen per automatik heteronormativa? Och hur hanteras risken att LGBTQ reduceras till ett identitetspolitiskt perspektiv istället för att lyfta fram queerbegreppets förmåga att tydliggöra och markera normer? Till en sådan film hör Maja Borgs We The Others (2014) som tar upp frågan vilka kroppar som prioriteras i ett samhälle. Ett annat exempel i samlingen, som inte ingår i temat (än), är Jesper Nordahls Kanon (2000) som utforskar iscensättningen av maskulinitet och vars homoerotiska subtext öppnar upp för en queer läsning. Är den ”inte tillräckligt queer”? Och var går gränsen? Detta är frågor som queerfilmskuratorer ständigt konfronteras med och som inte har ett entydigt svar. Sammanfattningsvis kan sägas att arkivarbetet hos Filmform är en ytterst levande process, en forskningsprocess precis som experimentfilmen själv. Kommer fler och fler verk att ingå i temat? Kommer temat att ändra namn eller rentav försvinna igen? Framtiden ser ut att bli spännande.