Svarvargatan 2, SE-112 49 Stockholm +46 (0)8-651 84 26 info@filmform.com Newsletter MORE

HIDE
IN SWEDISH

Ann-Sofi Sidén

Det handlar om tid

Cecilia Widenheim

Kameraögat rör sig från rum till rum, ut på scenen och in bakom kulisserna. En skådespelare värmer upp rösten, vaktmästarna fejar inför kvällens föreställning, scenarbetarna rullar in de monumentala kulisserna, det städas.

Ann-Sofi Sidéns video-installation Curtain Callers från 2011 är en studie i samtidighet där stora och små gester rör sig genom teaterhuset i ett intrikat samspel. Ibland rör sig kameran ut på scenen där en föreställning pågår. Strålkastarljuset bländar. Rösterna höjs för att nå över scenkanten. Stillbilder samsas med filmsekvenser inspelade på nationalscenen, Kungl. Dramatiska Teatern i Stockholm. Hela maskineriet är igång, teatermaskinen.

I Filmforms distributionskatalog finns för närvarande sex verk av Ann-Sofi Sidén. Förutom video-installationen Curtain Callers finns här ett par tidiga verk som The Life of a Sailors Wife från 1986 och Cookie Puss som är filmad i Berlin året därpå tillsammans med Lotta Antonsson. Här finns också två verk i sviten av arbeten kring Queen of Mud: QM at NK från 1989 och Sidéns första längre film QM, I think I call her QM producerad i samarbete med Tony Gerber i New York 1997-98.

Cookie Puss, Ann-Sofi Sidén, 1987

Ann-Sofi Sidén har under lång tid arbetat med teman kring utsatthet, i synnerhet kvinnors, och hon är en av de mesta tongivande rösterna i den feministiskt orienterade samtidskonsten i Sverige från 1990-talet och framåt. I centrum står den ofta misogyna synen på kvinnan och hennes kropp. Kvinnokroppen förevisas, den porträtteras, betraktas, den avbildas och säljs, kontrolleras och bestraffas. Redan 1988 gör Sidén en performance med den talande titeln Inget måleri: Art in 3 Steps. Greetings to the Swedish farmers and their Asian women på Galleri Rotor i Göteborg. Verket bygger på en tidningsnotis om en svensk bonde som hållit sin thailändska hustru kedjad i ladugården tillsammans med korna. I Sidéns performance ligger en naken kvinna på ett stycke plywood i galleriets fönster. Kvinnans konturer markeras och silhuetten sågas brutalt ut med sticksåg och auktioneras sedan ut till vernissagebesökarna. När man ser verken tillsammans i retrospektiv öppnas fler lager av läsningar av de tidiga filmerna The Life of a Sailor’s Wife där konstnären leker med omvända könsroller i skärgårdsmiljö, och Cookie Puss där kameran följer en kvinna som jagas likt ett djur genom Berlins stadsrum. I verket Codex från 1993 använder sig Sidén av ett rättshistoriskt material där brott som begåtts av kvinnor i Sverige under medeltiden och de straff som samhället påtvingat dem gestaltas genom iscensatta svartvita fotografier, video och texter. Verket bygger på elva kvinnor vars berättelser troligen aldrig skulle ha bevarats till eftervärlden om kvinnorna inte hade trotsat lagen på ett eller annat sätt. Genom att överträda lagen finns de till, som Sidén konstaterar i efterordet till Codex, Från stadens stenar till skampallen – den publikation som producerades av konstnären och Riksutställningar.

Karaktären Queen of Mud (QM) är motorn i en lång rad verk i form av filmer och performances som skapar brutala möten mellan QM – en lerklädd kvinnogestalt – och den patriarkala mediavärlden, konstvärlden, den sexualiserande blicken, och mellan QM och en kvinnlig psykiater som barrikaderat sig i sitt hem i en förvirrad tillvaro av paranoia och självanalys. Sidén utvecklar förmågan att stå både framför och bakom kameran i arbetet med sin ”drottning” klädd i lera. Queen of Mud reser i tid och rum, men hon är också en tidig gestaltning av queer, långt innan begreppet erhållit den position det har idag. I samband med den stora retrospektiva utställningen på Moderna Museet i Stockholm 2004 tar Sidén ett steg tillbaka från sitt alter ego, och låter det stora arkivmaterial som ligger bakom serien verk med QM i centrum bearbetas och struktureras i ett gigantiskt verk kallat QM Archive.

Inför en utställning i Amsterdams Red-light district började Ann-Sofi Sidén göra research om prostitution och handeln med kvinnor utmed Europaväg 55. Det visade sig att bilisterna kunde välja mellan ett stort antal kvinnokroppar som visades upp som objekt i glasboxar utmed motorvägen. Motel Hubert i Dubí blev basen för Sidéns arbete som ledde fram till den stora video-installationen Warte Mal! som omfattar 13 kanaler från 1999. Verket bygger bland annat på intervjuer med ett antal prostituerade kvinnor som arbetar och lever utmed motorvägen mellan Tyskland och Tjeckien i skuggan av den nya ekonomi som växte fram mellan öst och väst efter murens fall. I Sidéns installation varvas stora filmprojektioner med åtta små genomsiktliga videobås där du som besökare sitter och tittar på intervjuerna samtidigt som du är betraktad. I verkets digra videomaterial möter du även polismannen, hotellägaren, kunden, socialarbetaren och hallicken – alla med sitt perspektiv på handel med kvinnors kroppar.

Året efter, 2000, produceras Fideicommissum, en rättfram och svidande kommentar till seden att premiera de manliga arvingarnas ägorätt framför familjens kvinnliga medlemmar och som än i denna dag styr arvsrätten inom delar av den jordägande delen av befolkningen. Verket finns i form av en bronsskulptur föreställande konstnären, på huk i färd med att kissa, placerad i familjen Wachtmeisters skulpturpark på Wanås. I video-installationen Vid sidan om (Babyklappe) från 2007–2008 är Sidén tillbaka i Tyskland igen. Verket är uppbyggt som ett rumsligt och psykologiskt drama där betraktaren är fångad mellan gaturummet i Berlin, luckan i väggen där mödrar kan lämna sitt nyfödda barn i samhällets vård, och den institutionella värld som barnet träder in i så fort det lämnats i luckan av sin mamma.

Cookie Puss, Ann-Sofi Sidén, 1987

Ann-Sofi Sidén rör sig fritt mellan den rörliga bildens olika dialekter; mellan roadmovie, cinéma verité, bildspel, dokumentär och konstvideo. Under åren har hon utvecklat filmmediets berättartekniska komplexitet till fullo i en rad stora installationer. Greppet att använda flera simultana kanaler kombinerat med en rumslig gestaltning förmår skapa den legering av skulptur och bildberättelse, av form och innehåll, som blivit hennes signum.

Ann-Sofi Sidéns sätt att kombinera video-mediet och övervakningskameran är en effektiv gestaltning av idén om den moderna tidens sociala kontroll. Kameraögat avslöjar maktens mekanismer men också blickens begär, och behovet av att kunna se in i slutna rum, behovet av att kunna äga det man ser. Många av Sidéns arbeten drivs också av ett gediget intresse att förstå en plats, och hon skapar tidigt sin egen metod att bedriva fältarbete och samla material. Det handlar om att kunna beskriva platsens roll i berättelsen, men framförallt handlar det om att förstå rummets politik, och de människor som tvingas förhålla sig till olika rum på olika sätt. Två videoinstallationer är intressanta ur det här perspektivet. De har uppenbara formella likheter. Den ena speglar en mansdominerad arbetsplats, brandstationen. Station 10 and Back Again (2001) består av en större hyllsektion i metall där övervakningsmonitorer samsas med brandslangar, hackor, hjälmar och allehanda föremål. På de 18 monitorerna fångas brandmännens vardag med träning, vila och skarpt läge vid utryckning. I den andra, med titeln Who told the chambermaid 1998, möter vi en klassisk hotellmiljö kontrollerad av städerskans blick. Hyllsektionen vittnar om hotellstäderskans värld. Toalettpapper, extra filtar, tvål, städmaterial, lakan och 17 monitorer som håller hela hotellet under visuell kontroll. Skickligt lockar Sidén betraktaren in i en loop där intima ögonblick och tomma korridorer avlöser varandra på monitorerna. Det handlar om tid, om nutid och dåtid, och om känslan av inte veta, men kanske ana, vad som kommer att hända i nästa bild.

Kring millennieskiftet börjar Sidén producera stora video-installationer med skulpturala kvaliteter. Detta sker intressant nog i en tid då black box-trenden dominerade stora delar av konstvärlden och de flesta gallerier, konsthallar och museer. Men istället för att arbeta med den immersiva och förförande bio-grottan där betraktaren stiger in i en svart magisk ask bygger Sidén rumsliga gestaltningar där den rörliga bilden och det arkitektoniska ramverket tillsammans skapar en unik dramaturgi, och där besökaren oundvikligen blir subjekt istället för passiv betraktare.

Under samma period utvecklar hon tillsammans med sin partner Paul Giangrossi en ny sorts bildberättande där betraktaren färdas genom en berättelse med hjälp av en rytmisk sekvens av synkroniserade stillbilder och rörlig bild. Tekniken används i 3MPH – Horse to Rocket från 2003 där konstnären under 25 dagar färdas till häst från San Antonio till NASA:s rymdcenter i Houston Texas, och sedan bland annat i videoinstallationen Mitt land (Någonstans i Sverige) från 2010 där konstnären rider från Stockholm till Wanås i Skåne. Konstnären bokstavligen färdas genom Sverige, på hästryggen och genom de fyra synkroniserade projektionsytorna. Bildsekvensen (eller landskapstablån för att använda konstnärens egna ord) vaggar rytmiskt in betraktaren i känslan av att befinna sig i ett samhälle som både minner om svunna tider och samtidigt tycks vara på väg in i en oåterkallelig framtid. 2011 återvänder Sidén till tekniken med multipla synkroniserade videokanaler i Curtain Callers, ett samarbete med Jonathan Bepler som komponerat ljudet till filmen.

Hösten 2018 har Tristessa premiär, en opera skapad i samarbete mellan Ann-Sofi Sidén, kompositören Jonas S Bohlin och författaren Torbjörn Elensky på Kungl. Operan i Stockholm som är baserad på Angela Carters kultroman Den nya Evas passion från 1977. Här låter Sidén videomediet spela en av operans absoluta huvudroller och sammanfattar en lång rad starka verk om utsatthet, makt och kön.

BACK TO OVERVIEW